USA – del 3

25/7
När vi nu lämnade Las Vegas började den delen av resan som skulle ta oss genom sex delstater och ett antal nationalparker. Nästan med en gång började det regna, och på håll kunde vi se flera andra regnområden. Det svarade på frågan jag gått och funderat över de senaste dagarna, om det kunde regna här över huvud taget. Ja. Regnskurarna var dock väldigt lokala och det började och slutade ett antal gånger på vägen till Grand Canyons North Rim. Vi såg vårt första tåg som aldrig verkade ta slut och i Hurricane i Utah (man var tvungen att köra i en båge från Nevada till North Rim i Arizona) gav vi tillslut efter och åt ett mål mat på McDonalds. Landskapet vi körde genom bestod av höga bergskullar och grus, som det i flera samhällen byggts hus på. Såg ganska ostadigt ut, tyckte jag.

Jättelångt tåg.

Jättelångt tåg.

Innan vi kom fram till turistcentret körde vi genom Kaibab National Forest. Där hade det uppenbarligen brunnit för några år sedan, och stammarna på träden hade fått ett dalmatinmönster när delar av den svartbrända barken trillat av och på andra delar satt kvar. När vi körde in i Grand Canyon National Park fick vi reda på att det just då härjade en brand vid South Rim, men här på norra sidan var läget lugnt.

Pappa och jag gick en bit ut på en bergsrygg de asfalterat medan mamma stannade vid turistcentret. Folk klättrade och hade sig, men jag kände att jag gärna ville komma levande därifrån, så jag höll mig på stigen. Utsikten var helt enorm. Till och med lite för stor för att jag skulle kunna greppa det, och plötsligt verkade allt så litet istället. Tyvärr verkar det vara så att jag har en gräns för hur mycket jag kan ta in av naturens awesomeness.

Foto: pappa.

Foto: pappa.

Skogsbranden vid South Rim.

Skogsbranden vid South Rim.

Sagebush lizard, gissar jag på (Sceloporus graciosus).

Sagebush lizard, gissar jag på (Sceloporus graciosus).

En rosväxt (cliff rose, Purshia stansburiana).

En rosväxt (cliff rose, Purshia stansburiana).

Hade vi vetat var vi skulle sova hade vi kunnat stanna längre, men strax efter kvällsmat gav vi oss tillbaka samma väg vi kommit. Precis utanför parkgränsen stötte vi ihop med våra första bisonoxar. De är ju bara så tuffa. Inte visste jag att hannarna imponerar på honorna genom att räcka ut tungan och grymta. Där var också ett par svartsvanshjortar, en (stor) familj kalkoner och en prärievråk.

Svartsvanshjort (mule deer, Odocoileus hemionus).

Svartsvanshjort (mule deer, Odocoileus hemionus).

Kalkon (wild turkey, Meleagris gallopavo).

Kalkon (wild turkey, Meleagris gallopavo).

Prärievråk (Swainsons hawk, Buteo swainsoni).

Prärievråk (Swainsons hawk, Buteo swainsoni).

Bisonoxar (bison, Bison bison).

Bisonoxar (bison, Bison bison).

Hur man imponerar på damerna.

Hur man imponerar på damerna.

IMG_4529 liten

Vi hamnade i ett litet samhälle som hette Kanab. Där hittade vi ett ställe som hette Parry Lodge, som gjorde reklam för sig att ha huserat flera kändisar medan olika filmer spelades in i området. De kallade sig själva för Little Hollywood, till och med.

26/7
När vi skulle åka uppenbarade sig en tre centimeter lång orientalisk kackerlacka för oss och antagligen ville vinka hejdå. Inte världens mysigaste sätt att börja en dag på, men vi rullade vidare mot Bryce Canyon i Utah. Husen precis utanför det man kan kalla centrum var byggda på grustomter igen, och där det inte fanns någon bevattning fanns inte heller något gräs. På flera hus stod det rock shop, alltså stenaffär och inte musikaffär. Det måste ha legat flera tusen stenar på några av tomterna, men jag vet inte om det var lokala bergarter eller om de var importerade.

Orientalisk kackerlacka (Oriental cockroach, Blatta orientalis).

Orientalisk kackerlacka (Oriental cockroach, Blatta orientalis).

Jag var så fruktansvärt kissnödig, men när man ser sådana här formationer på vägen glömmer man ändå bort det en stund och går och fotar istället.

Försmak av Bryce Canyon.

Försmak av Bryce Canyon.

Parasitfluga (bee-like Tachinid fly, Hystricia abrupta).

Parasitfluga (Tachinid fly, Adejeania vexatrix).

Uttorkad flodbädd.

Uttorkad flodbädd.

I Bryce Canyon National Park finns flera utsiktsplatser. Vi började med Bryce Point, fortsatte längst ner till Rainbow Point, och tillbaka till Natural Bridge. Om vi hade haft ett mindre roligt farväl i Kanab, blev vi bättre välkomnade till Bryce Point av en stellerskrika och ett antal jordekorrar.

Stellerskrika (Steller’s jay, Cyanocitta stelleri).

Stellerskrika (Steller’s jay, Cyanocitta stelleri).

Jordekorre (uinta chipmunk, Tamias umbrinus).

Jordekorre (uinta chipmunk, Tamias umbrinus).

Bryce Point.

Bryce Point.

Rainbow Point.

Rainbow Point.

Natural Bridge.

Natural Bridge.

Korp (common raven, Corvus corax).

Korp (common raven, Corvus corax).

Ska jag jämföra Grand och Bryce Canyon skulle jag väl hellre råda folk att åka till Bryce. Där fanns mer att göra och alla hoodoos var mycket häftigare. Det stod överallt att man inte fick mata djuren, men ändå var det några som gav chips till korparna. Hade god lust att säga till dem. Varför gjorde jag inte det egentligen? Vår mat bestod till största delen av jordnötssmörgåsar och fruktbitar nu när vi var på resande fot.

På väg nordost körde vi förbi ett gammalt dalmatinmönstrat brandområde till och en liten hjord gaffelantiloper. De är tydligen världens näst snabbaste springare, efter geparden. Vid brandområdet hörde vi något som knäppte och kunde lokalisera det till en gräshoppa.

Gaffelantiloper (pronghorn, Antilocapra americana).

Gaffelantiloper (pronghorn, Antilocapra americana).

Pipafodill (onion weed, Asphodelus fistulosus).

Pipafodill (onion weed, Asphodelus fistulosus).

Gräshoppa (crackling forest grasshopper, Trimerotropis verraculata).

Gräshoppa (crackling forest grasshopper, Trimerotropis verraculata).

Vi följde Scenic Byway 12 till Boulder, det är en slingrande väg med väldigt vacker utsikt och skiftande naturtyper. Dessa 20 mil skulle man kunnat ta ett par dagar på att utforska, men vi fick nöja oss med att stanna till vid Escalante och Head of the Rocks Overlook. Hade vi hunnit, och mamma inte haft ont i foten, hade vi kunnat klättra upp till Escalante Petrified Forest. Det får bli vid nästa besök!

Vy från Head of the Rocks Overlook.

Vy från Head of the Rocks Overlook.

Jag trodde att Boulder skulle vara i samma storlek som Kanab, men det visade sig nästan bara bestå av en lodge, där vi frågade om de hade något rum. Rummet i Kanab hade varit väldigt billigt, så pappa snörpte lite på munnen när han fick höra vad de ville ha för en natt. Även om mamma drog ovanligt tungt timmer så att jag knappt kunde sova, visade det sig att det här var det bästa boendet vi skulle stanna på under den här delen av resan. Där var välvattnat och därmed fina gräsytor, där fanns en stor damm och de matade kolibrier! Jag blev alldeles till mig när jag såg att det låg en handfull amerikanska kopparänder och flöt i dammen. När solen gått ner flög de större falknattskärrorna (common nighthawk, Chordeiles minor) runt.

Vi var alla riktigt hungriga, och det enda alternativet som fanns var restaurangen på området. Även om det var väldigt gott, räckte inte riktigt deras gourmetportioner för att mätta min mage. Det blev en jordnötssmörsmacka till. På TV visades den senaste Wolverinefilmen.

Gulhuvad trupialhona (yellow-headed blackbird, Xanthocephalus xanthocephalus).

Gulhuvad trupialhona (yellow-headed blackbird, Xanthocephalus xanthocephalus).

Gulhuvad trupialhane (yellow-headed blackbird, Xanthocephalus xanthocephalus).

Gulhuvad trupialhane (yellow-headed blackbird, Xanthocephalus xanthocephalus).

27/7
Vilken morgon! Vaknade till vad jag trodde var åska, men efter en kort stund insåg jag att det var alla motorcykelknuttar vi sett kvällen innan som vaknat till liv. Jag gick till dammen igen.

Mosaiktrollslända, hane (blue-eyed darner, Aeschna multicolor).

Mosaiktrollslända, hane (blue-eyed darner, Aeschna multicolor).

Mosaiktrollslända, hona (blue-eyed darner, Aeschna multicolor).

Mosaiktrollslända, hona (blue-eyed darner, Aeschna multicolor).

Amerikansk kopparand (ruddy duck, Oxyura jamaicensis).

Amerikansk kopparand (ruddy duck, Oxyura jamaicensis).

Långhorningar (red-femured milkweed borer, Tetraopes femoratus) på en sidenört (Asclepias sp.).

Långhorningar (red-femured milkweed borer, Tetraopes femoratus) på en sidenört (Asclepias sp.).

Bladhorning (ten-line june beetle, Polyphylla decemlineata).

Bladhorning (ten-line june beetle, Polyphylla decemlineata).

Rostkolibri (rufous hummingbird, Selasphorus rufus).

Rostkolibri (rufous hummingbird, Selasphorus rufus).

Svart-hakad kolibri (black-chinned hummingbird, Archilocus alexandri).

Svart-hakad kolibri (black-chinned hummingbird, Archilocus alexandri).

Ja, det kändes lite motigt att åka vidare. Jag hade kunnat stanna och bara ligga och spana med kikaren vid dammen en hel vecka. Hela dagen skulle bestå av körning till Pinedale i Wyoming, där vi skulle ligga över på Pole Creek Bed & Breakfast tillhörande Dexter och Carole Smith. Dexter är bror till Nathalie, en bekant från Kalifornien, som vi hälsade på på vår resa 1999. Strax utanför Boulder stod det på en skylt att vi var på 9600 feet höjd (nästan 3000 meter), men vägen gick väldigt mycket upp och ner och locket för öronen slogs av och på hela tiden.

Välkomna till Sigurd.

Välkomna till Sigurd.

Bevattningssystemen på åkrarna rullade fram på sådan här hjul.

Bevattningssystemen på åkrarna rullade fram på sådan här hjul.

Det var inte helt ovanligt att ha vanliga bilen på släp bakom husbilen.

Det var inte helt ovanligt att ha vanliga bilen på släp bakom husbilen.

Välkomna till Mona.

Välkomna till Mona.

Hej jag-är-inte-rädd-om-mitt-liv.

Hej jag-är-inte-rädd-om-mitt-liv.

Jag såg fler gaffelantiloper, skator (black-billed magpie, Pica hudsonia) och en präriehund (prairie dog, Cynomys sp.). När vi närmade oss Salt Lake City blev motorvägen knökfull, detta trots att det var 6-filigt. Med hjärtat halvt upp i halsgropen parkerade vi mellan Capitolium och Salt Lake-templet. Det var så fruktansvärt varmt, så jag gick in bland träden vid vägkanten. Där fanns en alien.

Alien.

Alien.

Council Hall.

Council Hall.

Utah State Capitol.

Utah State Capitol.

Vy söderut från Capitolium.

Vy söderut från Capitolium.

Conference Center.

Conference Center.

Salt Lake Temple.

Salt Lake Temple.

Nej det är inte varje stad som har ett konferenscenter med vattenfall. Säga vad man vill om mormonerna, men prydligt klär de sig och en imponerande kyrka hade de.

På ett ställe längs Green River såg jag trumpetarsvanar (trumpeter swan, Cygnus buccinator) och trodde även att det var de en bit längre bort, men insåg strax att de var hornpelikaner (American white pelican, Pelecanus erythrorhynchos). Det är pelikaner! Det är pelikaner! skrek jag.

Green River.

Green River.

När vi närmade oss Pinedale kunde vi se några höga bergstoppar torna upp sig i norr och jag började längta ordentligt till Yellowstone. När vi körde in i Pinedale fick vi se våra första älgar, men tyvärr låg de vid vägkanten och var väldigt döda så jag vet inte riktigt om de gills. Annars såg det ut som en liten cowboystad. Dexter och Carole hade ett imponerande stockhus som Dexter byggt själv och på väggen där uppe hängde hans jakttroféer. På suterrängvåningen, där vi skulle sova, hade de lagt upp ett litet bibliotek av böcker om Pinedale och områdena runt omkring. Jag hittade till min förtjusning en bok som hette Weeds of the West. Tack vare den kunde jag bekräfta mina aningar om att det var en gråbosläkting som växte överallt (big sagebush, Artemisia tridentata).

Min säng för natten.

Min säng för natten.

Övar inför pensionärslivet. Foto: mamma.

Övar inför pensionärslivet. Foto: mamma.

28/7
På morgonen upptäckte jag att vapenskåpet stod mellan sovrummen. Det kändes först lite obehagligt, men om någon velat skjuta mig hade jag väl åtminstone hört det först och kunnat gömma mig under sängen. Jag förstod inte riktigt vad Carole menade när hon frågade om jag ville ha ”creeps” och jordgubbar till frukost, men sen insåg jag att hon menade crêpes. Dexter visade resterna av den bisonoxe vars huvud hängde på väggen, en vän till honom hade sytt en väst och ett par ridbyxor av pälsen. Han fick absolut inte använda dem för sin son, eftersom bisonskinn var helt ute, men de skulle hänga snyggt på väggen så att han kunde ärva dem sedan. Precis innan vi skulle åka ringde Nathalie, och Dexter hälsade att hon skulle be för oss att vi skulle få en fortsatt lycklig resa.

Foderlosta (smooth brome, Bromus inermis).

Foderlosta (smooth brome, Bromus inermis).

Stockhuset.

Stockhuset.

Pinedale.

Pinedale.

Precis söder om Yellowstone National Park ligger Grand Teton National Park. Grand Teton själv var verkligen en imponerande topp.

Kamvete (crested wheat-grass, Agropyron cristatum).

Kamvete (crested wheat-grass, Agropyron cristatum).

Det jag mest ville se var wapitihjortar (elk, Cervus canadensis), men döm om vår förvåning när det första större djuret vi fick se var en grizzlybjörn. Det tråkiga var att den var väldigt nära en väg och brydde sig inte om dumbommarna som klev ur sina bilar för att fota. Att den vant sig vid människor kändes inte så bra.

Världens sämsta bild på en grizzlybjörn (grizzly bear, Ursus arctos).

Världens sämsta bild på en grizzlybjörn (grizzly bear, Ursus arctos).

Jenny Lake.

Jenny Lake.

Jackson Lake.

Jackson Lake.

Vid Jackson Lake dök de där knäppande gräshopporna upp igen och hittade den snyggaste tisteln jag sett, nicktistel. Vi hade märkt att flip-flops var väldigt vanligt att ha på fötterna, men inte hade jag trott att det även skulle vara så vanligt i en nationalpark som den här. Även om man gjort området ganska “civiliserat”, var det definitivt inte alltid asfalterad eller plan väg.

Malört.

Malört.

Nicktistel (musk thistle, Carduus nutans).

Nicktistel (musk thistle, Carduus nutans).

På turistcentret åt jag det som blev resans godaste måltid, en burgare av svarta bönor med pommes till. Så åk till Jackson Lake Lodge om ni vill ha en riktigt god lunch.

Efter lunchen åkte vi in i Yellowstone via södra porten och första stoppet blev vid Lewis Falls. Jag var helt beredd på att en björn till skulle dyka upp när som helst, men det blev den enda vi fick se. Vilket inte är så dåligt i och för sig.

Lewis Falls. Foto: mamma.

Lewis Falls. Foto: mamma.

En av de populäraste sevärdheterna i Yellowstone är Old Faithful, en av alla gejsrar i området. Som man kanske kan lista ut på dess namn har den de mest regelbundna eruptionerna (ungefär var 90e minut). Det fanns bänkar runt omkring på ett säkert avstånd från det heta vattnet och medan vi satt och väntade tejpade jag fötterna (sandalerna var inte nådiga mot dem) och tittade på de violettgröna svalorna (violet-green swallow, Tachycineta thalassina) som svischade förbi och prärietrupialerna som sprang omkring och letade efter något att äta.

Prärietrupial, hona (Brewer’s blackbird, Euphagus cyanocephalus).

Prärietrupial, hona (Brewer’s blackbird, Euphagus cyanocephalus).

Prärietrupialer, hanar (Brewer’s blackbird, Euphagus cyanocephalus).

Prärietrupialer, hannar (Brewer’s blackbird, Euphagus cyanocephalus).

Ekorre (uinta ground squirrel, Spermophilus armatus).

Ekorre (uinta ground squirrel, Spermophilus armatus).

För varje eruption kommer det en prognos på plus minus tio minuter när det ska ske. För vår del blev det minus tio, men flera gånger trodde vi att nu var det dags. Det var nästan som att den retades med oss.

Old Faithful.

Old Faithful.

Bakom kulisserna. Foto: pappa.

Bakom kulisserna. Foto: pappa.

Det fanns ingen tid till att gå runt och titta på alla gejsrar, men vi gick en liten bit nedåt och upptäckte att vattnet från Old Faithful översvämmade en av gångvägarna. Jag gick rakt i. Det var jättevarmt och skönt.

Old Faithful Lodge.

Old Faithful Lodge.

Vi visste att alla boenden inne i parken var fullbokade, så vi åkte till West Yellowstone, en liten ort vid parkens västra port. På vägen dit fick vi se våra första wapitihjortar.

Wapitihjortar (elk, Cervus canadensis).

Wapitihjortar (elk, Cervus canadensis).

Efter att ha frågat på en handfull ställen fick vi ge upp, det var helt fullt där också. I värsta fall skulle vi behöva köra ända till Idaho Falls, nästan två timmar bort, och klockan var redan åtta på kvällen. Vi var åtta bilar som lämnade West Yellowstone samtidigt och jag tänkte att med denna kön kommer vi verkligen behöva köra ända dit. Men pappa chansade och körde in på ett ställe som hette Mack’s Inn, bara en halvtimmes resa bort. Vi hann precis innan kontoret stängde och fick ett rum i den skabbigaste byggnaden. Det fanns ingen luftkonditionering och golvvärmen i badrummet brände fötterna. Men de hade satt upp tjockt rep som taklist, vilket var snyggt.

29/7
Nu när det var ljust kunde vi se att vi ändå hade en ganska fin utsikt över Henry’s Fork, en å från Island Park Reservoir som låg lite längre söderut. Där var ett gäng med fyrhjulingar som körde över bron, en man stod och fiskade under bron och nedanför oss gick ringnäbbade måsungar och tiggde av sina föräldrar.

Undrar om han fick någon fisk.

Undrar om han fick någon fisk.

Ringnäbbad mås, juvenil (ring-billed gull, Larus delawarensis).

Ringnäbbad mås, juvenil (ring-billed gull, Larus delawarensis).

Ringnäbbad mås, adult (ring-billed gull, Larus delawarensis).

Ringnäbbad mås, adult (ring-billed gull, Larus delawarensis).

På vägen från Old Faithful hade vi sett fler varma källor, och istället för att åka direkt till Mammoth Hotsprings som var planen för dagen, svängde vi av söderut och tittade runt i Lower Geyser Basin vid Fountain Paint Pot. Här bolmade vattenångan och på ett och annat ställe fick man gå rakt genom den. Jag var imponerad över alla havssältingar (sea arrowgrass, Triglochin maritima) som lyckades växa i den ogästvänliga miljön. Färgnyanserna beror på olika oxidationsstadier i järnet i leran.

Celestine Pool.

Celestine Pool.

Silex Spring.

Silex Spring.

Silex Spring.

Silex Spring.

Fountain Paint Pot.

Fountain Paint Pot.

Red Sprouter.

Red Sprouter.

Clepsydra Geyser.

Clepsydra Geyser.

Det var inte helt lätt att försöka få en översiktsbild utan att få med en människa i bild. Yellowstone är för den vanliga turisten inte alls så som naturfilmerna visar, det är inte vidsträckta slätter där vargar jagar wapiti eller björnfamiljer som går på varje flodbank, utan det är bilar och tillfälliga djurmöten längs vägarna. Det går naturligtvis inte riktigt att jämföra med Store Mosse, som har ett fåtal parkeringar och ett enda Naturum, eftersom här är ytan så mycket större och att ta sig till de olika attraktionerna, om man kan kalla dem så, skulle ta jättelång tid utan bil. Åtminstone om man bara har två dagar på sig och vi hann inte ens se hälften av parken med bil. På ett sätt känner jag att det bästa vore att låta naturen vara, men det är också viktigt att allmänheten får chansen att se att djuren inte bara existerar på TV och varje dag ordnas till exempel miniexpeditioner för barn. Samtidigt är det kanske bara de som är intresserade som verkligen kommer dit, inte de som egentligen skulle behöva lära sig att man inte kan ta naturen för given. Men jag vet inte.

Man märker direkt när ett djur har skymtats eftersom hastigheten går från 70 km/h till 30 eller nära noll och det är långa köer framför. Att bisonoxarna tar sig upp på vägarna, och ibland blockerar dem, är inget ovanligt. Att de inte trillar framlänges är dock en gåta. Måste vara väldigt starka framben.

Hinder på vägen.

Hinder på vägen.

Bjässe.

Bjässe.

Den andra bisonoxen skapade en kö på flera hundra meter vi såg den på håll, men när det började lätta var den osynlig igen.  Vi låg ”först” i kön och plötsligt dök den upp på vänster sida i skogsbrynet. Då var det som att alla andra bilar bara försvann ur tanken och det enda som betydde något var att vi själva skulle få en bra bild. Vi fick några sekunder att knäppa några bilder, sen gick den in i skogen igen. Ursäkta, alla bilar bakom.

Från att nästan ha frusit vid Fountain Paint Pots så slog nu värmen till. Mammoth Hotsprings verkade inte jätteupphetsande först, men när man kom runt kröken på spången började det arta sig. Här fanns en gubbe i Mound Terrace och fler violettgröna svalor. En klippgärdsmyg (rock wren, Salpinctes obsoletus) kilade också omkring bland vattenpölarna. Terrasserna har under åren bildats genom varmt uppvällande vatten som tagit med sig kolsyra och löst upp kalkstenen.

Gapande gubben i Mound Terrace.

Gapande gubben i Mound Terrace.

Violettgrön svala (violet-green swallow, Tachycineta thalassina).

Violettgrön svala (violet-green swallow, Tachycineta thalassina).

Här fanns ett av de större turistcentra och en restaurang som till min förtjusning också serverade burgare av svarta bönor. Om det varit mycket spansktalande i Las Vegas, så var det kineserna som utgjorde den största delen av turistskaran här. Pappa och jag gick och tittade på en terrass till, Devil’s Thumb, innan vi körde vidare. Ett antal skrikstrandpipare lyckades charma mig totalt.

Devil's Thumb.

Devil’s Thumb.

Det går bra att växa under varmt vatten också.

Det går bra att växa under varmt vatten också.

Skrikstrandpipare (killdeer, Charadrius vociferus).

Skrikstrandpipare (killdeer, Charadrius vociferus).

Innan vi körde ut hann vi med ett par stopp till. Lite här och var kunde man se att det för länge sedan brunnit och att nya träd höll på att växa upp. Där vi stannade för att ta en bild hade det till och med brunnit två gånger inom loppet av bara 12 år, på 70- och 80-talen. Normalt sett ska eld öppna contortatallkottarna (lodgepole pine, Pinus contorta) och sprida fröna, men när det brann andra gången var de tallar som hunnit växa upp för små för att ha börjat producera frön. Det var osäkert om skogen skulle återhämta sig, men uppenbarligen var den på god väg nu.

Björnloka (Douglas' water-hemlock, Heracleum sphondylium) och rudbeckia (western coneflower, Rudbeckia occidentalis).

Björnloka (Douglas’ water-hemlock, Heracleum sphondylium) och rudbeckia (western coneflower, Rudbeckia occidentalis).

Foto: pappa.

Foto: pappa.

Det sista stoppet blev vid Gibbon Falls. Där var en helt fantastisk utsikt och vi kunde se regnovädret närma sig. Precis när vi satte oss i bilen satte det igång att regna ordentligt och det var lite kul att observera vad för taktiker olika personer tog till för att skydda sig från regnet.

Gibbon River.

Gibbon River.

När vi nådde West Yellowstone hade regnet slutat igen och vi köpte lite mat att ha med på sista etappen innan vi skulle träffa Karin med familj i deras sommarstuga i Mosier, Oregon. Huvudgatan kantades av turistshopar i hus liknande de i Pinedale, men mer överdrivna. Att spela på vilda västerntemat drar tydligen till sig turister.

West Yellowstone.

West Yellowstone.

Montana Mudshirts, som setts i Dirty Jobs.

Montana Mudshirts, som setts i Dirty Jobs.

Björnarna har varit ute och jagat älg.

Björnarna har varit ute och jagat älg.

Nu körde vi ända till Idaho Falls, en stad i storlek med Växjö. Praktiskt nog var många av hotellen samlade längs två gator vid Snake River och vi behövde bara skickas iväg en gång till ett annat hotell med plats för oss.

Hejdå Teton!

Hejdå Teton!

30/7
Ännu en dag med bara körning, men man kan säga att det var ganska mycket raka vägen.

95 mil rakt fram.

95 mil rakt fram.

Kullarna vi körde förbi såg ut som nybakade bröd (visset gräs) med krydda på (malört). Om inte bergen legat i bakgrunden hade man kunnat tro att vi var i Skåne när vindkraftverken dök upp. Lite mer än halvvägs kom vi till en ovanligt slingrig nedförsbacke. Där fanns grusade uppförsbackar för lastbilar att köra upp på om bromsarna inte tog och ibland såg vi inte ens bilarna som kom från motsatta sidan eftersom den delen av vägen gick så långt nedanför oss på berget.

Där skulle man kunna bo om man inte ville ha grannar men nära till vägen.

Där skulle man kunna bo om man inte ville ha grannar men nära till vägen.

Skåne? Nej, Idaho.

Skåne? Nej, Idaho.

Slingrig motorväg.

Slingrig motorväg.

Mina armar hade vid det här laget börjat fjälla på allvar (brände ju mig i Acadia) och jag tänkte skämtsamt att det var ju inte meningen att vi skulle åka på fjällsemester. Ja jag vet att jag har min pappas humor.

De sista 15 milen innan Mosier gick vägen längs Columbiafloden, som delar Washington och Oregon i norr och söder. Där fanns flera dammar (inte i Hooverdammstorlek, dock) och vi gjorde ett kort stopp vid John Day Dam. Där fick jag äntligen hornpelikanerna på bild. Mount Hood sa också hej.

Hornpelikan (American white pelican, Pelecanus erythrorhynchos).

Hornpelikan (American white pelican, Pelecanus erythrorhynchos).

Mount Hood.

Mount Hood.

I Mosier väntade Karin med ostburgare. Hennes dotter Tove ritade teckningar av kaniner till mig medan hennes son Erik berättade om åskäggen de hittat. Ett hett samtalsämne var också de två shilohschäfrarna Luka och Baron. Baron var nog en av de största hundarna jag sett, och ändå var han inte ens ett år gammal.

Planerna de sista dagarna var ganska lösa, men vi bestämde oss för att åka till deras hem i Bellevue utanför Seattle dagen efter och ta Olympic National Park på fredagen. På så vis skulle vi ha lördagen fri att göra precis vad vi ville innan vi skulle åka hem på söndagen.

Part 4

This entry was posted in Blogg, Foto, Natur, Resa, Upptäcktsfärd. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.