USA – del 2

19/7
Att komma till släktingarna i Minneapolis är lite som att komma hem. Man vill tala om för hela världen att alla människor i USA inte är extremreligiösa vapengalningar, utan de flesta man möter är riktigt hyggliga. Vi svenskar är så dumdristigt blygsamma när vi har svårt att acceptera att någon faktiskt skulle ge upp ett rum i sitt hus för att låta oss bo där, men så är det. På flygplatsen möttes vi av Ralph, som tog med oss hem till hans familj i Edina. Där fanns också Richard, Ralphs bror, och Elaine, Ralphs och Richards mor. Om ni kommer ihåg mitt inlägg från förra USA-resan, så gjorde jag ett relevant släktträd så att ni kan hålla reda på alla namn. Till pizzabuffén på kvällen kom även syster Charlotte med familj och vi blev en skara på 12 personer. Richard lärde oss texasslang, jag och Will spelade pingis (jag är sämst nuförtiden) och pappa och Ralph relaterade över MadTVs sketch om pinsamma föräldrar. De två som stal den mesta av showen var dock Scruffy och Scooter.

Scruffy.

Scruffy.

Scooter.

Scooter.

20/7
Man kan lugnt säga att mamma blev ordentligt firad på födelsedagen. Ralphs fru Mona hade på morgonen blåst upp ballonger och satt upp en girland som det stod Happy Birthday på. Dagen till ära skulle vi premiäråka den nya spårvägen… vilken vi tog bilen till. Den tog oss till Minnehaha Park, där vi varit alla (två) besök tidigare. Charlotte visade mig sidenört och sumak och jag visade Richard kardborre. Det är tråkigt att något så vackert som sidenörter anses vara ogräs här, ända sedan jag såg ballongbusken i Anderssons växthus i Stockholm (vilken vi nu sett i Washington DC) har jag tyckt att de här blommorna är helt fantastiska. Glass åt vi också. Det blev lunchen.

Blomfluga på sidenört (butterfly milkweed, Asclepias tuberosa).

Blomfluga på sidenört (butterfly milkweed, Asclepias tuberosa).

En sorgmantel (mourning cloak, Nymphalis antiopa) på en sidenört (common milkweed, Asclepias syriaca).

En sorgmantel (mourning cloak, Nymphalis antiopa) på en sidenört (common milkweed, Asclepias syriaca).

Pappa, Ralph, Mona, Will.

Pappa, Ralph, Mona, Will.

Minnehaha och Hiawatha.

Minnehaha och Hiawatha.

Ralph verkar väldigt förtjust i Minnehaha Falls.

Ralph verkar väldigt förtjust i Minnehaha Falls.

Från parken åkte vi vidare in till centrum, och gjorde ett återbesök på Guthrie Theater. The Amber Room är alltid lika roligt. Och jag hittade en massa taggsallat (prickly lettuce, Lactuca serriola) utanför.

Guthrie Theater.

Guthrie Theater.

Stone Arch Bridge.

Stone Arch Bridge.

The Amber Room.

The Amber Room.

Metrodome hade de rivit.

Metrodome hade de rivit.

Downtown.

Downtown.

När vi kom ut upptäckte Richard den roliga väggen. Pappa gjorde sig till en svamp och Richard såg ut som en femåring med skägg när byxlinningen åkte upp i armhålorna. Will såg mest ut som vanligt, han var för lång för att väggen skulle ha någon effekt.

Pappa Svamp.

Pappa Svamp.

På kvällen åt vi på Edina Grill. Deras fish & chips vad riktigt god och pappa gav mamma den största buketten rosor jag sett. Hemma blev det tårta med frosting, det vill säga ett jättetjockt lager med glasyr istället för grädde. Det var på gränsen till för sött, men allt är bättre än grädde om man frågar mig.

21/7
Vad passar inte bättre en söndag än att ta en liten båttur? Efter att Scruffy roat oss en stund med sitt chipmunksjagande åkte vi en dryg timme nordost om Minneapolis till Taylors Falls och St. Croix River, som här utgör gränsen mellan delstaterna Minnesota och Wisconsin. På vägen körde vi genom Lindstrom, vänort till Tingsryd i Småland!

Mamma - kaffe, Nannie - fota. Foto: pappa.

Mamma – kaffe, Nannie – fota. Foto: pappa.

Först tittade vi runt bland några av de jättegrytor som finns i området. De är stora hål som bildas genom att virvlande vatten får sten och grus att rotera med den, vilket resulterar i en urgröpning i berget. Den största hette The Bake Oven, bakugnen.

Jättegrytor.

Jättegrytor.

St. Croix River.

St. Croix River.

The Bake Oven ovanifrån.

The Bake Oven ovanifrån.

The Bake Oven inifrån.

The Bake Oven inifrån.

Monark (monarch butterfly, Danaus plexippus) på sidenört (pink milkweed, Asclepias incarnata).

Monark (monarch butterfly, Danaus plexippus) på sidenört (pink milkweed, Asclepias incarnata).

Enorma groblad (borad-leaf plantain, Plantago major).

Enorma groblad (borad-leaf plantain, Plantago major).

Bra växtkraft.

Bra växtkraft.

Hjärtstilla (motherwort, Leonurus cardiaca).

Hjärtstilla (motherwort, Leonurus cardiaca).

Båten var en hjulångare vid namn Taylors Falls Princess som tog oss en bit söderut på floden, förbi Franconia och tillbaka. Äntligen fick vi se kalkongamar på nära håll! Jag var lite arg på mig själv dock för att jag inte tagit med min kikare denna dag. Särskilt när kaptenen fick syn på en vuxen vithövdad havsörn.

Taylors Falls Princess.

Taylors Falls Princess.

Kalkongam (turkey vulture, Cathartes aura).

Kalkongam (turkey vulture, Cathartes aura).

Prärietrana (sandhill crane, Grus canadensis).

Prärietrana (sandhill crane, Grus canadensis).

Vithövdad havsörn (bald eagle, Haliaeetus leucocephalus).

Vithövdad havsörn (bald eagle, Haliaeetus leucocephalus).

Angle Rock.

Angle Rock.

Guiden pekade på flera formationer i berget som man med lite fantasi kunde få till olika ansikten. Min fantasi räckte dock bara till ett par stycken.

Guiden pekade på flera formationer i berget som man med lite fantasi kunde få till olika ansikten. Min fantasi räckte dock bara till ett par stycken.

På kvällen åkte vi hem till Charlotte, där syskon nummer fyra, Barbara, och efter lite övertalning även hennes dotter Jakki, mötte upp. Det blev buffé à la Amerika och mera frostingtårta. Ralph fick pappa att berätta hur han och mamma träffades och drog sedan igen upp sketchen om pinsamma föräldrar. Lite rätt hade han dock vid detta tillfälle. Vi hade däremot jätteroligt åt den svenska direktöversättningen av sugrör, suckpipe (egentligen straw).

Ruby.

Ruby.


22/7
Efter en lyckad introduktion av Michael McIntyres komedi till Ralph sa vi hejdå och åkte till Mall of America, där Barbara, Charlotte och Charlottes dotter Sara mötte upp oss. Stackars pappa är inte mycket för shopping, så medan vi andra letade kläder gick han och köpte fler USB-minnen till att lagra alla våra bilder på. Träffade Svampbob igen och hittade massor av levermossarkegonioforer utanför ingången.

Svampbob Fyrkant välkomnar en till nöjesfältet i Mall of America.

Svampbob Fyrkant välkomnar en till nöjesfältet i Mall of America.

Marchantia.

Marchantia.

På planet till Las Vegas fick jag sitta bredvid ett trevligt lärarpar som skulle stanna där i två. När de fick höra om planerna på vår fortsatta resa tipsade de om Salt Lake-templet i Salt Lake City och Space Needle i Seattle. Vi flög över ett helt fantastiskt landskap med slingrande floder och kanjoner (min gissning är någonstans runt Glen Canyon i Utah, efter en kort sökning på Google Maps).

Jag har då aldrig varit med om att ett flygplan kommit in i en sådan snäv kurva vid landning, men vi överlevde. När vi landade visste jag inte om vi åkt tillbaka till New York eller gjort en supersnabb flygning till Paris, men där stod de i alla fall igen, Empire State Building, Chrysler Building, Frihetsgudinnan och Eiffeltornet. Eller ja, stora modeller av dem.

Pappa hade bokat det enda hotellet han kunde hitta utan ett kasino på bottenplan, vilket visade sig vara Hilton Grand Vacations Suites, nästan längst norrut på Las Vegas Boulevard, eller The Strip som den kallas. Tur det, annars hade vi kanske fått en beskrivning likt den i Ett päron till farsa i Las Vegas. Hotellrummet hade ett fullt utrustat kök, ett vardagsrum, ett sovrum, ett badrum och ett badkar i sovrummet, men bädda min säng i vardagsrummet fick vi göra själva. Amerikanare bäddar jättekonstigt, istället för ett täcke och påslakan är det en filt och två till tre lakan som ska vikas om denna filt.

Stratosphere.

Stratosphere.

Hilton grand Vacation Suites.

Hilton grand Vacation Suites.

När vi gick ut för att hitta någonstans att äta vad det som att någon ställt sig med en fön på högsta värmen och blåste en rakt i ansiktet. Vi promenerade sakta söderut och hittade en affär som hette Ross, vilket visade sig vara något av det värsta jag sett. Tänk Ullared, fast tio gånger sunkigare. Bättre var spaghettin och köttbullarna på Danny’s.

Ross.

Ross.

23/7
Jag kände att jag redan fått nog av Las Vegas, så därför var det skönt när vi åkte därifrån en stund för att besöka Hooverdammen. Den var stor. På riktigt. Jag är SÅ glad att jag köpte mitt vidvinkelobjektiv i höstas.

Hooverdammen.

Hooverdammen.

Winged Figures of the Republic.

Winged Figures of the Republic.

 

Lake Mead.

Lake Mead.

  På mitten av dammen går gränsen mellan Nevada (Las Vegassidan) och Arizona. Egentligen ligger de två i olika tidszoner, men av någon anledning visade klockorna på vardera sidan samma tid. Och det var varmt. Så varmt att jag trodde min kamera skulle börja koka och jag fick lägga min sjal över för att ta bort det direkta solljuset.

48 grader Celsius.

48 grader Celsius.

Måste skydda kameran. Foto: pappa.

Måste skydda kameran. Foto: pappa.

Det fanns en ganska packad restaurang där en skiva ost på hamburgaren kostade en dollar extra och en souvenirbutik med många vackra ting smidda av olika indianstammar. Jag har dock svårt att köpa något djurrelaterat om jag inte sett det i verkligheten. Därför fick alla bisonskulpturer vänta. Istället för att åka tillbaka samma väg, tog vi Lakeshore Road som går längs södra sidan av Lake Mead. Jag var helt paff av landskapet. Jakten på den perfekta bilden slutade dock i små, men väldigt effektiva, taggar över hela sjalen och på händerna från en ogräsgullört (fiddleneck, Amsinckia menziesii).

Lake Mead Marina.

Lake Mead Marina.

Jag vet inte om de här bilderna gör verkligheten så mycket rättvisa. Bäst vore om ni åkte dit själva.

När vi började närma oss Las Vegas igen insåg man vad litet det egentligen är. Det enda staden består av är Las Vegas Boulevard och alla hus runt omkring där folk som jobbar i staden bor. Det är en lekstuga för vuxna. Jag var inte på jättebra humör när vi gick ut igen på kvällen när jag insett detta. Vi gick på Comedy Club på Riviera, men det var en ganska stor besvikelse. Antagligen för att jag inte hängde med i de flesta referenserna och för att övrig publik verkade tränad i att tvinga fram skratt. Och servitrisen visste inte vad en mojito var. I kasinot spelade mamma ett parti flipper och jag hittade en maskin som spottade ut South Parkfigurer. Kruxet var bara att vi inte hade tillräckligt med 25-centare och ingenstans kunde vi se någon växlingsmaskin. På ännu sämre humör gick vi vidare söderut för att se på fontänuppvisningen vid Bellagio. Även om det bara finns en gata, så är det en lång gata. Den är dessutom full med turister, rödlysena för fotgängarna lyser onödigt länge och i varje hörn står folk och delar ut strippkort. Hade inte Ralph varnat oss för dem hade jag vid det här laget vänt helt om och sprungit tillbaka till hotellet. Vid midnatt kom vi i alla fall fram, men precis då slutade uppvisningen. Det är inte möjligt tänkte jag, och vägrade acceptera att det inte skulle bli en till. Efter ungefär 10 minuter började mycket riktigt det hela igen, till tonerna av Faith Hills This Kiss. Film: Bellagio Fountains. Kan ta en stund att ladda.

Bellagio Fountains.

Bellagio Fountains.

"Eiffeltornet."

“Eiffeltornet.”

Nu ska jag vara ännu mer negativ: det var inte lika imponerande som fontänuppvisningen i Planten un Blumen i Hamburg. Vi hade dock lite tur, nästa föreställning skulle inte börja förrän 45 minuter senare. Jag minns inte promenaden hem, men jag minns att benen värkte.

24/7
Vid Mandalay Bay på södra Strippen finns en enorm parkering för de som ska till akvariet eller har andra ärenden i den änden av gatan, men vi fick ändå spendera en halvtimme med att cirkulera runt för att hitta en ledig plats. Hoppet tändes då och då, men det visade sig bara vara små mopeder som inte syntes bakom alla jeepar. Tillslut gjorde vi som många andra och ställde oss på en plats som egentligen inte fanns, men precis när vi skulle gå körde en bil ut i närheten. Mamma och jag sprang dit och ställde oss i vägen för alla andra medan pappa hämtade vår bil. Där slapp vi tänka på eventuella parkeringsböter. På akvariet välkomnade en komodovaran oss som såg ovanligt belåten ut. Därefter kom pacufiskarna, arapaimorna och de rödfenade antennmalarna. De var fullkomligt skräckinjagande och jättehäftiga på samma gång för en biolog med vattenskräck.

Komodovaran.

Komodovaran.

Arapaima.

Arapaima.

Pacu.

Pacu.

Rödfenad antennmal.

Rödfenad antennmal.

Zebrahaj.

Zebrahaj.

Drakhuvudfisk.

Drakhuvudfisk.

De små hammarhajarna var faktiskt ganska söta. Vi fick ett konkret exempel på att vi började bli trötta, när mamma vid lunchen bara sådär började blöda näsblod. När vi lyckats stoppa det gick vi norrut mot MGM Grand, där vi skulle gå på Cirque du Soleils föreställning Kà på kvällen.

Istället för en guldflamma, såg det ut som att Frihetsgudinnan här höll i en chokladglass.

Istället för en guldflamma, såg det ut som att Frihetsgudinnan här höll i en chokladglass.

8 filer!

8 filer!

Vi gick tillbaka till bilen för att parkera den vid MGM Grand istället, och i parkeringshuset bytte vi raskt och diskret om till lite finare kläder. Jag var dock inte jätteentusiastisk över att gå på cirkus, men efteråt var jag jätteglad att mamma fått sin vilja igenom.

Excalibur Hotel.

Excalibur Hotel.

Alla fönster måste putsas.

Alla fönster måste putsas.

Det var ingen vanlig cirkus, det var riktig akrobatik med en fin story och helt fantastisk scenografi. Den gick runt halva salen och i varje stol var det högtalare monterade som sände ut något som lät likt Vodemort som pratade i parseltongue till Harry Potter. Det första som hände var att en snubbe som liknade Miyavi slängde en person i publiken som stört med sin mobiltelefon i elden. Men det bästa av allt var soundtracket. Det finns på Spotify för den som vill lyssna.

Kà på MGM Grand.

Kà på MGM Grand.

Medan pappa programmerade GPSen tillbaka till hotellet tog jag ett par nattbilder. Den stora strålkastaren kommer från pyramiden. Under dagen hade vi lyckts samla ihop nog med 25-centare för att jag skulle kunna få en South Parkfigur på Riviera. Givetvis får vi nu syn på en växlingsmaskin också, så det slutade med att jag gick hem med både Kenny, Cartman, Stan, Token och ett klistermärke. Tänk vilken bra dag det här blev.

25/7
Att försöka ta kort på Las Vegas välkomstskylt visade sig vara lite svårare än beräknat. Det blev ett antal omvägar innan vi hittade ett ställe att parkera på (ett litet kapell) och då var vi ändå tvungna att springa över gatan utan övergångsställe. Det fanns i alla fall en snygg mexikobåtstjärt (great-tailed grackle, Quiscalus mexicanusatt titta på vid kapellet.

Hej!

Hej!

Hejdå!

Hejdå!

Nu körde vi norrut till det som skulle bli den stora nationalparksturnén på resan. Men den tar vi i nästa inlägg.

Part 3

This entry was posted in Blogg, Foto, Natur, Resa, Upptäcktsfärd. Bookmark the permalink.

1 Response to USA – del 2

  1. Charlotte Green says:

    I just looked at some of your photos from when you were here in July. It was especially fun to look at the ones that I watched you take.
    It was so wonderful having you here visiting with us. Come again!
    Please greet all your family from me.
    Charlotte

Leave a Reply

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.