USA – del 1

Det hela började med att mamma och pappa skulle fira 25-årig bröllopsdag, pappa skulle fylla 60 och mamma skulle fylla 50. Varför inte fira med en hejdundrande resa till USA, tänkte vi, men till och med jag blev förvånad när pappa la fram den första resplanen efter våra önskemål. Här vankades det äventyr på riktigt!

12/7
Att göra sig i ordning i ett korridorsrum är ingen konst, men när två föräldrar och tre stora resväskor (plus handbagage) också intar utrymmet blir det genast lite svårare. Dock inget vi inte klarat förut och det enda vi som vi sedan visade sig hade glömt var en liten kudde tänkt ha på flygplanen/bilresorna. Med Iceland Air åkte vi från Arlanda på eftermiddagen och mellanlandade i Reykjavik. Mamma kollade på Gravity och kunde konstatera att det var en dålig film. På Island kunde jag konstatera att de också har korsört och krypnarv mellan betongplattorna. Vi fnissade också lite åt det isländska ordet för toaletter (snyrtingar) och fick slänga i oss en jättegod måltid (var det lunch eller kvällsmat?) eftersom planet till Boston gick ganska tätt inpå. Av ren tur var jag vaken och tittade ut genom fönstret när vi flög över Grönland. Herregud, vad tufft.

Grönlands södra spets.

Grönlands södra spets.

I Boston mötte Susan och Kellen upp oss vid biluthyrningen. Kellen och jag är släkt i femte led på pappas sida, men exakt hur vet jag faktiskt inte. Hyrilen visade sig vara en sjusitsig Grand Caravan som uppenbart var alldeles för stor för oss tre, men kom faktiskt väl till pass dagen efter. Medan pappa körde mammorna, åkte jag med Kellen bakom. Ni som känner min pappa vet att han kör fort, inget undantag denna gång, vilket Kellen la märke till. Jag tänkte dock inte så mycket på det, jag var bara asglad över att vara framme och ha någon trevlig att prata med. Tydligen hade jag rysk brytning. Kellen verkade tycka att det var ganska pinsamt att vårt första mål mat i Amerika skulle komma från Sonic, men jag brydde mig inte så mycket, jag var bara hungrig och är man på semester får man räkna med en del skräpmat. Målet för kvällen var Gorham i Maine, där den andra halvan av familjen väntade; Ron och Garrick. De fyra var och hälsade på oss i Växjö för 9 år sedan, så nu var det vår tur.

13/7
Om man alltid förväntar sig det värre, typ Cheerios (dåligt minne från vistelsen i Orlando 1999), så brukar allt annat bli en positiv överraskning. Eller vad sägs om müsli, jordgubbar och yoghurt till frukost? Efter en föreläsning om växterna på tomten (Astilbe, gräslök, Hosta, kråkvicker, etc.) och besök av vandringstrastar (American robin, Turdus migratorius) och några husgärdsmygar hämtade vi upp Garricks flickvän Chelsea och styrde mot Acadia nationalpark, ca fyra timmar norr om Gorham.

En ung husgärdsmyg (house wren, Troglodytes aedon).

En ung husgärdsmyg (house wren, Troglodytes aedon).

Vad som slog mig på färden var att landskapet var ganska likt det hemma, men arterna var inte riktigt desamma. Igen verkade Kellen besviken över att de inte kunde erbjuda något bättre, men på ett sätt var det en härlig mjukstart på att inse att man faktiskt är ganska långt hemifrån. Jag fick i alla fall lära mig ett nytt ord: splurge, vilket betyder att spendera lite mer än man egentligen har råd med. Under lunchen i Bar Harbor kunde det konstateras att vi hamnat i hummerland, men det hade jag inte på långa vägar samlat mod till att smaka, så jag åt någon hamburgare/smörgås istället. Efter att ha diskuterat topografin på kartan över parken en stund kom vi fram till en lämplig vandringsled att gå uppför Cadillac Mountain på (1530 feet, eller 466 m ö h).  Det var varmt och inte helt lätt, men det var fint. Mamma hade otur och stukade foten, men turen nog att göra det precis vid vägen, så Ron och Kellen tände elden i baken och for upp sista biten till parkeringen, där Susan, Garrick och Chelsea ställt ena bilen. Högst upp blåste det som bara den, men det var en fin utsikt!

Kruståtel (Wavy Hair-grass, Deschampsia flexuosa). Kändes som hemma.

Kruståtel (Wavy Hair-grass, Deschampsia flexuosa). Kändes som hemma.

Foto: pappa.

Foto: pappa.

Dessa små stenformationer märkte ut stigen.

Dessa små stenformationer märkte ut stigen.

Bar Harbor och Porcupine Islands.

Bar Harbor och Porcupine Islands.

Berget var vackert klätt i olika lavarter.

Berget var vackert klätt i olika lavarter.

Vinden verkade inte ha någon effekt på Kellens hår.

Vinden verkade inte ha någon effekt på Kellens hår.

Atlanten.

Atlanten.

Efter att ha hämtat andan en liten stund och lugnat ner öronen efter allt vinande åkte vi till nästa stopp, Sand Beach. Det var iskallt, men jag doppade minsann fötterna.

Old Soaker.

Old Soaker.

Vid Thunder Hole mötte vi upp de andra igen. Thunder Hole är ett hål i bergväggen där tidvattenvågorna kommer in, och när vattnet tränger ut luften i hålet låter det som åska. Vi fick inte se några jättestänk, men visst lät det. Innan vi åkte tillbaka till Bar Harbor för att checka in på hotellet hann vi bland annat med ett stopp vid Otter Cove. Inga uttrar fanns att se, men en öronskarv (double-crested cormorant) stod och solade och jag hittade en tuva vårbrodd, minsann.

Otter Cove.

Otter Cove.

Öronskarv (Double-crested cormorant, Phalacororax auritus).

Öronskarv (Double-crested cormorant, Phalacrocorax auritus).

Kellen och Garrick tog skattletandet på störta allvar.

Kellen och Garrick tog skattletandet på störta allvar.

Vårbrodd (sweet vernal grass, Anthoxanthum odoratum).

Vårbrodd (sweet vernal grass, Anthoxanthum odoratum).

Eftersom hela Bar Harbor hade fått strömavbrott när vi kom till hotellet fick vi åka bort från halvön för att hitta någonstans att äta. Mamma hade samlat mod nog för hummer, men jag körde på ostburgare istället. När vi kom tillbaka hade solen gått ner, så det var lätt, och lättande, att se att strömmen var tillbaka. Det var inte helt varmt längre, men vi köpte ändå varsin stor glass på ett ställe som slog Glassiären eller Bosses Glassbar med hästlängder. Caramel Cheescake var riktigt gott, det. Längs vattnet fick vi se eldflugor och jag var beredd på att monster skulle hoppa upp ur det svarta vattnet när som helst. Det var när vi skulle tillbaka till hotellet som de sju sitsarna i bilen kom till nytta, eftersom Garrick och Chelsea kört hem tidigare. Hela kvällen hade jag haft någon konstig värk i armvecken och när jag tog av mig tröjan insåg jag vad det var – mina armar var illröda. Så går det när man vill ha lite solbränna och inte smörjer in sig och sen klättrar uppför ett berg.

14/7
Det här var den första dagen som i princip bara bestod av bilkörning. Vi gav oss av från Acadia på förmiddagen och hann med en lunch till tillsammans innan vi sa hejdå. Jag hade nu samlat mod till att smaka på hummern, men den smakade i princip ingenting. Man kunde ju verkligen inte säga att resan börjat dåligt, men på vägen ner till New York var det inte alltid jätteroligt. Först och främst var det massor av bilar på vägen, sen krockade några och då blev det köer, och sen när köerna tog slut började det ösregna av och till. Man kan tro att amerikanarna aldrig har hört talas om tresekundersregeln. Fort gick det dessutom och det kördes om både på höger och vänster sida. Nu när vi inte hade våra personliga guider med oss längre, var det skönt att pappa tagit med GPSen. Den hjälper dock inte mycket om man fått fel adress till AVIS-kontoret på Manhattan, så pappa fick ringa hotellet som fick leta reda på den rätta adressen. Det var mörkt, det regnade, det var bilar parkerade på både höger och vänster sida på den enkelriktade gatan och det var fullt med bilar som skulle lämnas tillbaka, så det slutade såklart med att vi stod och blockerade gatan och de bakom tutade på oss. När vi väl blivit av med bilen fixade de dock snabbt en taxi åt oss som tog oss till hotellet i Chelsea.

Pappa undrade vad Britt Johansson gjorde här.

Pappa undrade vad Britt Johansson gjorde här.

Såhär ser amerikanska lastbilar ut.

Såhär ser amerikanska lastbilar ut.

Oväder.

Oväder.

 

15/7
Efter att hittills bara blivit positivt överraskade av den serverade frukosten, kom nu resans största besvikelse – alla kategorier. Det enda som fanns var en bagel, lite smör och någon sorts gelé. Till det fanns kaffe, te, vatten, mjölk och chokladmjölk. Inte för att bageln inte smakade bra, men var var alla grönsaker och frukter?

Inte världens mest upphetsande frukost.

Inte världens mest upphetsande frukost.

Första utflyktsmålet för dagen var High Line, ett gammalt upphöjt tågspår från 1930-talet som idag är omgjort till en väldigt långsmal park. Vi klev på på mitten, från 23rd Street där vi bodde, och gick söderut.

Björkblad (gray birch, Betula populifolia). Pappas hand för storleksjämförelse.

Björkblad (gray birch, Betula populifolia). Pappas hand för storleksjämförelse.

Delar av spåren fanns kvar.

Delar av spåren fanns kvar.

Kastanj (bottlebrush buckeye, Aesculus parviflora). Kolla ståndarna!

Kastanj (bottlebrush buckeye, Aesculus parviflora). Kolla ståndarna!

Mamma badade fötterna bland alla hibiscus (swamp rose mallow, Hibiscus moscheutos ssp. Palustris) och kaveldun (graceful cattail, Typha laxmanii).

Mamma badade fötterna bland alla hibiscus (swamp rose mallow, Hibiscus moscheutos ssp. Palustris) och kaveldun (graceful cattail, Typha laxmanii).

Sumakväxt (Grace smokebush, Cotinus 'Grace').

Sumakväxt (Grace smokebush, Cotinus ‘Grace’).

En gråsparv (house sparrow, Passer domesticus) bland ett av de coolaste gräsen jag sett (sideoats grama, Bouteloua curtipendula).

En gråsparv (house sparrow, Passer domesticus) bland ett av de coolaste gräsen jag sett (sideoats grama, Bouteloua curtipendula).

Pappa var imponerad av alla vattencisterner på taken.

Pappa var imponerad av alla vattencisterner på taken.

Södra änden på parken.

Södra änden på parken.

Det dröjde inte länge förrän pappa oundvikligen upptäckte att han glömt att ladda kamerabatteriet, så vi fick gå tillbaka till hotellet för att hämta batteri nummer två. På vägen kände vi att den där bageln började ta slut, så vi köpte lite färsk mango. Väderleksrapporten hade sagt åskoväder hela dagen, men klockan började närma sig lunch och vi hade då inte hört någon åska eller blivit regnade på. I alla fall jag blev så väderkaxig att jag till och med ignorerade det uppenbara regnområdet som visade sig norr om oss.

Öväder på väg.

Öväder på väg.

Från hotellet tog vi sedan en taxi till Central Park vid Naturhistoriska Riksmuséet, där vi först åt varsin falafel. Jag har nog aldrig sett ett mer effektivt gatukök, mannen i kassan tog emot så många beställningar att det stod fler människor runt omkring och väntade på sin mat än i den verkliga kön.  Falafeln var jättegod, men självklart tappade jag en stor del av portionen på byxorna. Där ser man hur händigt det är att ha mycket vatten med sig, inte bara för att man blir törstig när det är varmt, utan också när sådana här olyckor sker. Tanken var att vi skulle gå på muséet, men först skulle vi ta en sväng i parken.

The Lake.

The Lake.

Rödörade vattensköldpaddor (red ear slider, Trachemys scripta elegans).

Rödörade vattensköldpaddor (red ear slider, Trachemys scripta elegans).

En honlig röd kardinal (Northern cardinal, Cardinalis cardinalis).

En honlig röd kardinal (Northern cardinal, Cardinalis cardinalis).

Regn.

Regn.

Jag vet inte riktigt hur länge vi gick omkring där, men på tillbakavägen började det tillslut att regna. Och åska. Och det var inte lite heller, stigarna hade snart förvandlats till floder och det var inte ens lönt att försöka hålla sig undan. För att komma över gatan till muséet var vi tvungna att trampa i en tio centimeter djup pöl och när vi kom in insåg vi att det aldrig skulle gå att gå runt där. Vi var genomvåta och där var luftkonditionering på, vilket gjorde att vi frös.  Så istället för att gå in och samla kunskap, lämnade vi en stor pöl på golvet och tog en taxi tillbaka till hotellet. Den körde oss via Times Square, där mamma lyckades knäppa en av resans snyggaste bilder.

Times Square från taxin. Foto: mamma.

Times Square från taxin. Foto: mamma.

Mamma och jag gick och köpte varsin te på ett ställe som hette Argotea (att rekommendera) medan pappa torkade pengarna och la upp alla kläder framför luftkonditioneringen som nu vridits till varmt istället för kallt. Det tog två himla dagar innan mina skor var torra igen. När vi vilat upp oss från detta äventyr tog vi till fötterna och vandrade norrut till Macy’s på sjunde avenyn, en av världens största shoppingbutiker. Nu ångrar jag att jag inte köpte den där miniontröjan jag hittade på herravdelningen. Något som var häftigt var att de övre våningarna hade kvar de gamla trärulltrapporna.

Trärulltrappor på Macy's.

Trärulltrappor på Macy’s.

När vi kom ut hade det börjat regna igen och efter en viss tvekan tog jag på mig en av de ponchos som mamma tagit med. Pappa fick köpa ett paraply av en snubbe som väldigt praktiskt ställt sig precis utanför ingången. Vi svängde in på 34th Street och fick en ganska nära titt på Empire State Building, men det blev bara en mobilbild eftersom jag inte var helt för tanken att ta upp stora kameran i regnvädret.

Empire State Building.

Empire State Building.

Jag måste ju erkänna att det inte var förrän i julas som jag fick reda på att detta var Empire State Building, jag hade tidigare trott att det som egentligen är Chrysler Building var Empire State Building. Jag mindes fel från James och jättepersikan, helt enkelt.  Vi hittade en irländsk pub som serverade fish & chips och hade en svensk registreringsskylt på väggen. Jag var tvungen att visa ID för att få min Guinness, vilket jag antagligen ska vara smickrad över.

16/7
Efter lite detektivarbete hittade jag en passande båttur på Hudsonfloden som utgick från pir 11 på södra Manhattan. Guiden var en rolig kvinna som bland annat berättade att när Brooklynbron var färdigbyggd, spred någon ett rykte om att den skulle kollapsa om för många gick över den. Det som fick folket att komma på andra tankar var när en cirkus med ett antal elefanter kom till staden och marscherade över. Vi fick en bra titt på Ellis Island, Frihetsgudinnan och nya Freedom Tower, som byggts precis vid Ground Zero där tvillingtornen stod. Av en händelse är tornet 1776 feet högt (541 meter), vilket var det år som de första staterna blev självständiga från Storbritannien.

Vissa åkte helikopter istället för båt.

Vissa åkte helikopter istället för båt.

Freedom Tower.

Freedom Tower.

Ellis Island Immigration Station.

Ellis Island Immigration Station.

Frihetsgudinnan.

Frihetsgudinnan.

Brooklyn Bridge med Manhattan Bridge bakom.

Brooklyn Bridge med Manhattan Bridge bakom.

Från pir 11 gick vi på Wall Street mot Ground Zero. Inte helt otippat började 10CCs Wall Street Shuffle att spela i mitt huvud och vi lyckades hitta den bästa lunchen någonsin. Tänk COOPs salladsbar, fast tusen gånger bättre och med sushi. Och root beer. Vad de byggt på platsen för tvillingtornen var väldigt vackert och respektfullt, tyckte jag. I de gamla konturerna forsade nu vatten och på kanten fanns namnen på alla som dött. Det var för mig omöjligt att försöka tänka sig in i situationen och det var ganska bisarrt när folk blev fotade med stora leenden på läpparna. Fick fruktansvärt dåligt samvete när jag fnissade åt den stackare som blivit döpt till Rhondelle, vars namn nu var ingraverat där. Freedom Tower kändes dock som en värdig ersättare, det var lätt en av de snyggaste skyskraporna vi såg. Tycker jag, i alla fall.

Wall Street.

Wall Street.

Federal Hall, där George Washington avlade sina presidentlöften.

Federal Hall, där George Washington avlade sina presidentlöften.

Affärslunch.

Affärslunch.

Red Cube av Isamu Noguchi från 1968.

Red Cube av Isamu Noguchi från 1968.

Coola ärtskidor!

Coola ärtskidor!

Världens bästa lunch.

Världens bästa lunch.

Ground Zero.

Ground Zero.

Freedom Tower.

Freedom Tower.

Från Ground Zero tog vi en taxi till Rockefeller Center och åkte upp till Top of the Rock på 70e våningen (tekniskt sett 69e, eftersom hissen hoppade över våning 13).  Nu byttes Wall Street Shuffle passande ut mot Estlands eurovisionbidrag Rockefeller Street från 2011. Tänkte att det var bättre att åka upp i en mindre känd byggnad och få utsikt över Empire State Building, än att åka upp i Empire och inte få se den från det perspektivet. Enda nackdelen var den skymda sikten mot Chrysler Building, annars fick man en ganska bra 360-gradersvy.

Vy norrut över Central Park.

Vy norrut över Central Park.

Vy söderut över Empire State Building och Freedom Tower.

Vy söderut över Empire State Building och Freedom Tower.

Foto: mamma.

Foto: mamma.

På väg till Times Square gick vi in i den tre våningar stora M&M-butiken. De små chokladbitarna var sorterade efter färg och storlek och man kunde själv göra sin egen blandning. Om man så ville, kunde man även trycka ett eget mönster på dem. Times Square var mycket rörigare än jag föreställt mig, flera av reklamplatserna var outnyttjade och det var massor med pågående byggarbeten. Personer i kostymer som vill ta kort och sen ha dricks tycker jag bara är skrämmande.

Fröken Grön som Frihetsgudinnan.

Fröken Grön som Frihetsgudinnan.

Times Square.

Times Square.

Mamma gjorde en fin min som illustrerade vad jag tyckte om beskrivningen av Idina Menzel.

Mamma gjorde en fin min som illustrerade vad jag tyckte om beskrivningen av Idina Menzel.

Hard Rock Café hade en väntetid på 45 minuter till att få ett bord, så vi började gå hemåt istället och hittade ett Panera på vägen. Mycket bra restaurangkedja, de har bland annat soppor, sallader och varma mackor och kan man inte bestämma sig så går det att beställa två och få halva portioner av vardera.

17/7
Jag var ju bara tvungen att få en ordentlig bild på Chrysler Building innan vi åkte vidare, så vi promenerade dit och jag upptäckte att det inte är helt lätt att fota en 300 meter hög byggnad när husen runt omkring är nära lika höga. I alla fall inte i den komposition man skulle önska. På vägen gick vi förbi Empire State Building igen och av en ren händelse kom vi fram i korsningen till Flatiron Building.

Empire State Building.

Empire State Building.

Flatiron Building.

Flatiron Building.

Foto: pappa.

Foto: pappa.

Fika hann vi inte med.

Fika hann vi inte med.

Chrysler Building.

Chrysler Building.

Mamma lyckades dock med konststycket att ta en riktigt bra bild av Chrysler. Ja visst är den snygg. Pappa gick nu före till AVIS-kontoret medan mamma och jag tog det lite lugnare. Hittade Svampbob Fyrkant och jag lyckades knäppa en av mina bästa bilder på resan, om jag får säga det själv.

Svampbob Fyrkant tar gärna emot din post.

Svampbob Fyrkant tar gärna emot din post.

Bästa bilden av New York?

Bästa bilden av New York?

Jag trodde att människorna i New York skulle vara väldigt modemedvetna och ”hippa”, men från vad jag kunde se såg de flesta ut som vanliga människor, om det nu finns något sådant. Två tjejer på Times Square, en med kamera och en med en Starbucksmugg, tycker jag ändå omfamnade min föreställning ganska bra. Tre nätter i New York kändes ganska lagom för tillfället, jag fick lite samma känsla som i Paris, att jag inte såg himlen för alla höga byggnader. Är man bara ute efter shopping är det dock en perfekt stad och hade man haft mer tid hade man kunnat utforska annat än södra Manhattan också. Föredrar ju dock Bar Harbor alla gånger framför ett sådant här stadsliv.

Efter att på två dagar vant sig vid utrymmet i en Grand Caravan var det en mindre chock att nu behöva klämma sig in i en Ford av modell mindre. Skulle det ske en olycka känns ju ändå en större bil mer säker. Vad som var för mig överraskande var hur dålig motorvägen var. Asfalten var lagd i segment och var det inte hål så lät det ändå du-dunk, du-dunk när man körde över kanterna. Då var det mycket trevligare att rikta uppmärksamheten åt det jag trodde var örnar i tiotal som seglade över oss, men vad jag senare fick reda på var kalkongamar (turkey vultures). Tanken att det skulle finnas gamar där hade inte alls slagit mig. Att försöka titta på dem i kikaren i 120 km/timmen var liksom inte helt lätt. Vi körde också förbi många skyltar som visade vägen till städer med brittiska namn, till exempel Aberdeen och Bristol. Det första problemet vi stötte på i DC var parkeringskostnaden. Därför bestämde vi oss för att lämna tillbaka bilen, vilket visade sig inte vara helt lätt. AVIS gömde sig bakom tågstationen och vi såg inga skyltar som ledde oss dit. Tur då att det finns telefoner så man kan ringa och fråga var de håller hus. Från tågstationen var det en kort promenad till Capitol Hill.

Pappa ringer AVIS.

Pappa ringer AVIS.

Utsikten över hotellrummet. Då och då kom flygplanen förbi och varje gång såg det ut som att de skulle köra in i Washington monument.

Utsikten över hotellrummet. Då och då kom flygplanen förbi och varje gång såg det ut som att de skulle köra in i Washington monument.

Washington Union Station med Columbus Fountain framför.

Washington Union Station med Columbus Fountain framför.

Capitolium.

Capitolium.

Det är så konstigt med saker man hör talas om, som till exempel Capitolium och Vita Huset, att de är symboler och viktiga platser för ett helt land, men när man kommer dit är de bara… där. Jaha, liksom. Missförstå mig rätt, de precis som Empire State och Chrysler, är jättehäftiga och inte minst sagt imponerande, men de kommer på något sätt ner lite på jorden när man får se dem på riktigt. Jag var mer imponerad av (o)gräset i gräsmattan. Ja, där har ni en biologs prioriteringar.

Hundtandsgräs (Bermuda grass, Cynodon dactylon).

Hundtandsgräs (Bermuda grass, Cynodon dactylon).

Till cikadornas spelande gick vi runt till andra sidan och möttes av en trevlig orkester. Blickade man söderut kunde man se ända till Washington Monument, och Lincoln Memorial om man tittade riktigt noga i skymningen. Klart var redan att det här var ett trevligare ställe än New York, framförallt för att jag kunde se himlen igen. Byggnaderna var mycket lägre, men de hade också en mycket snyggare arkitektur. De flesta restauranger vi gick förbi på vägen tillbaka till hotellet var alldeles för fina för de kläder vi tagit på oss, men vi hittade en liten sportbar i närheten av Elephant & Castle (var vi verkligen i USA och inte Storbritannien?) där jag fick visa ID igen. God sallad. På ett ställe trodde vi att någon hade spillt ut en massa vatten, men när vi tittade noggrannare såg vi att det var världen.

Till höger sticker Florida ut.

Till höger sticker Florida ut.

18/7
Herregud vilken frukost! Vi blev först visade till ett bord och där fick vi av en servitris te och juice och buffén var säkert tio meter lång. Roligast var de små timglasen som indikerade hur länge påsen skulle vara i, beroende på hurstarkt man ville ha teet.

Mycket väl godkänd frukost.

Mycket väl godkänd frukost.

Vi gick en runda som säkert många andra turister som bara haft en hel dag i DC också gått. Första anhalten var Vita Husets norra sida. Vad litet det var! Jag var ganska sugen på att få reda på varför dåliga saker händer goda människor, vilket Jehovas vittnen verkade ha svar på, men jag vågade inte fråga med tanke på att vi hade en liten tidspress på oss. På väg till Washington Monument, eller Pinnen som vi döpte om den till, bekantade vi oss med några av alla gråekorrar som kilade runt bland träden. Washington Monument öppnades igen i maj i år, efter att ha reparerats i nära två och ett halvt år på grund av både en jordbävning och en orkan.

Vita Husets norra sida.

Vita Husets norra sida.

Gråekorre (eastern gray squirrel, Sciurus carolinensis).

Gråekorre (eastern gray squirrel, Sciurus carolinensis).

Sandbadande gråsparv.

Sandbadande gråsparv.

Washington Monument.

Washington Monument.

Man får ju inte vara en dålig turist. Särskilt inte med ett flygplan på huvudet.

Man får ju inte vara en dålig turist. Särskilt inte med ett flygplan på huvudet.

  Vi gick nu den väg vi sett från Capitolium kvällen innan, förbi National World War II Memorial och upp till Lincoln Memorial. I poolen mellan de två simmade kanadagäss, gräsänder och ryggsimmare. Fick reda på senare att ryggsimmare kan bitas rätt rejält, så det var tur att jag höll fingrarna borta. Om vattnet var så grönt för att hålla badsugna turister borta vet jag inte, men det verkade funka i alla fall.

National World War II Memorial.

National World War II Memorial.

Kanadagås (Canada goose, Branta canadensis).

Kanadagås (Canada goose, Branta canadensis).

Ryggsimmare (Backswimmers, Notonectidae).

Ryggsimmare (Backswimmers, Notonectidae).

Lincoln memorial.

Lincoln memorial.

Inne hos Lincoln fanns en skylt som uppmanade till tystnad och respekt, men den kan man knappast säga att folk följde. När vi sagt hejdå tog vi Theodore Roosevelt Memorial Bridge över Potomacfloden till Virginia och Arlingtonkyrkogården, där stupade soldater och veteraner ligger begravna. Jag störde nog dock friden för en halv sekund när jag fick se en rödmire växa vid vägkanten och gav till ett litet förtjust skrik. Här var dock folk bättre på att visa respekt och alla pratade lågt och trängdes inte vid John F. Kennedys grav. För en gångs skull var jag påläst (historiaarbete på gymnasiet) och det var häftigt att få se gravarna till bröderna Kennedy.

Rödmire (scarlet pimpernel, Anagallis arvensis).

Rödmire (scarlet pimpernel, Anagallis arvensis).

En vandringstrast på en av alla gravstenar.

En vandringstrast på en av alla gravstenar.

John F. Kennedys grav.

John F. Kennedys grav.

Vi hade väldigt svårt att förstå taxichauffören som körde oss från Arlington tillbaka till DC och botaniska trädgården, medan han glatt berättade om landmärken på vägen (tror jag att han försökte göra, i alla fall). Han körde dessutom barfota.

Ballongbuske (balloonplant, Gomphocarpus physocarpus).

Ballongbuske (balloonplant, Gomphocarpus physocarpus).

Tofslilja (pine apple lily, Eucomis sp.)

Tofslilja (pine apple lily, Eucomis sp.)

Oleander (oleander, Nerium oleander).

Oleander (oleander, Nerium oleander).

Hibiscus.

Hibiscus.

En hanlig röd kardinal kom och hälsade på i barnens trädgård.

En hanlig röd kardinal kom och hälsade på i barnens trädgård.

Venushår (maidenhair fern, Adiantum raddianum).

Venushår (maidenhair fern, Adiantum raddianum).

På väg till National Museum of the American Indian åt vi varsin mjukglass som inte smakade någonting, men vandringstrastarna var roliga att titta på i buskarna. Ungarna var lika stora som föräldrarna men skrek fortfarande efter mat. Vi kom mitt under en dansföreställning av en av alla stammar (missade tyvärr vilken) och hann gå runt en halvtimme eller så innan de stängde. Jag fick 10 av 12 rätt i Pocahontas-quizet och jag lärde mig att lacrosse uppfanns av Iroquoisindianerna.

National Museum of the American Indian

National Museum of the American Indian

På gatan utanför fanns en skalmodell över vårt solsystem, där solen var stor som en apelsin och planeterna utplacerade där de skulle varit om solen verkligen var så liten.  Detta ledde oss förbi Air and Space museum, som råkade vara öppet extra länge denna dag. Oturligt nog tappade vi bort varandra där inne och det var ingen mottagning på telefonerna, så det blev lite jobbigt där ett tag.

Skalmodell av solsystemet.

Skalmodell av solsystemet.

Stora missiler på Air and Space Museum.

Stora missiler på Air and Space Museum.

Apollo 11. Eller, en modell av den.

Apollo 11. Eller, en modell av den.

Det är många roliga småsaker man hittar på vägen dit man ska. I jakten på kvällsmat gick vi till exempel förbi den här ”punkrabarbern”, som mamma kallade den (tog senare reda på att den heter naranjilla, tillhörande samma släkte som potatis).

Punkrabarber, eller naranjilla (naranjilla, Solanum quitoense).

Punkrabarber, eller naranjilla (naranjilla, Solanum quitoense).

Vi kom fram till ett ställe som hette Harry’s där vi beställde in en kanna Budweiser. Efter alla rykten om att det skulle vara en ”pissöl” blev jag glatt överraskad när det smakade bättre än alla svenska ljusa öler jag druckit. Jag lärde mig också varför kannrankor heter pitcher plants på engelska – helt enkelt för att pitcher betyder kanna. Tack för det, Budweiser. På vägen hem gick vi förbi J. Edgar Hoover Building, det vill säga FBIs högkvarter, och väl hemma upptäckte jag att jag fått världens fulaste solbränna på fötterna efter sandalerna. Skulle lyssnat på min läkarstuderande granne när han sa att man har tunn hud på fötterna. Fy på mig. Inte nog med det, både mina och pappas vader var röda som bara den. Jag som brukade vara så bra på att smörja in mig förr i tiden.

J. Edgar Hoover Building.

J. Edgar Hoover Building.

Ful solbränna.

Ful solbränna.

19/7
Av en taxichaufför som var lättare att förstå fick vi skjuts in till Ronald Reagan National Airport för att via Chicago ta flyget till Minneapolis, där pappas sysslingar väntade. Pappa och jag var där för tre år sedan för att säga hej då till farmors kusin Allan, som bara några månader efter vårt besök gick bort i Alzheimers. Innan dess hade vi inte träffat dem på 11 år, och jag är tacksam över att det inte dröjde lika länge den här gången. Men vad som hände sen tar vi i nästa inlägg.

Part 1

Part 2

This entry was posted in Blogg, Foto, Natur, Resa, Upptäcktsfärd. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.