USA – del 4

31/7
Det var trevligt att ha täckningen tillbaka på telefonen, under större delen av resan från Las Vegas hade vi varken haft tele- eller radiomottagning, så vi hade fått lyssna på AM-bandet på bilradion.

Medan Karin packade för hemfärd åkte vi andra till Rowena Viewpoint. Deras uppfart var dock i brantaste laget, och dessutom krökt, så inte ens pappa vågade backa ner, utan Karin fick göra det åt honom. Det var lite roligt.

Washington till vänster (norr) och Oregon till höger (söder) om Columbiafloden.

Washington till vänster (norr) och Oregon till höger (söder) om Columbiafloden.

När vi skulle åka tillbaka svängde pappa åt fel håll och vi fortsatte istället nerför berget på en väldigt slingrig väg. Jag förstod inte riktigt hur alla cyklister vi mötte frivilligt kunde ge sig på den här vägen uppför. Jag var också lite orolig att Erik och Tove skulle tro att de blev bortrövade, men de verkade okej. När pappa satte på GPSen var det inte så svårt att hitta tillbaka.

Tillsammans åkte vi en liten bit västerut till Mosier Twin Tunnels Hike, en bit av den gamla landsvägen som nu gjorts om till vandringsled. Jag var så trött i kroppen och fasade direkt för tillbakavägen, eftersom vi började med att gå nerför en lång nedförsbacke. Men när Karin sa att det faktiskt var gultallar som växte längs stigen och när jag hittade en douglasgran piggnade jag till ordentligt. Tänk att ha fått se dem vilda, på riktigt!

Gultall (ponderosa pine, Pinus ponderosa). Så fluffig!

Gultall (ponderosa pine, Pinus ponderosa). Så fluffig!

Oregon till vänster (söder) och Washington till höger (norr) om Columbiafloden.

Oregon till vänster (söder) och Washington till höger (norr) om Columbiafloden.

Pilgrimsfalk (peregrine falcon, Falco peregrinus).

Pilgrimsfalk (peregrine falcon, Falco peregrinus).

Fick det verkligen plats en lastbil här?

Fick det verkligen plats en lastbil här?

Douglasgrankotte (Douglas fir, Pseudotsuga menziesii). De där täckfjällen är ju så himla coola.

Douglasgrankotte (Douglas fir, Pseudotsuga menziesii). De där täckfjällen är ju så himla coola.

Douglasgran (Douglas fir, Pseudotsuga menziesii).

Douglasgran (Douglas fir, Pseudotsuga menziesii).

Det var svårt att tänka sig att bilar en gång i tiden kunnat mötas på den här vägen, särskilt lastbilar, men jag antar att de var lite mindre och gick lite långsammare för 50 år sedan. Karin och barnen åkte nu direkt hem, medan vi fått tipset att stanna till vid Mountain nånting Falls. Det var omöjligt att höra vad hon sa. Efter en bit såg vi en skylt där det stod Multnomah Falls och antog att de tvar det hon måste ha menat, men att vi nu missade avfarten. Vi hann tänka att ja ja ett vattenfall mer eller mindre kanske inte spelar så stor roll. Vi hade fått nog av felkörningar. Även om en GPS visar vägen och till exempel säger att man ska ligga längst till vänster, kan man aldrig vara säker på att filen längst till vänster för tillfället fortfarande är längst till vänster när man kommer fram till korsningen. Och när man inser det, kan det vara omöjligt att byta fil på grund av att vägarna är smockade med bilar. Det visade sig dock att vi inte alls missat avfarten, så då körde vi ändå dit. Och tur var väl det för det var riktigt imponerande, längsta fallet är 165 meter. Det kändes också som att vi fick en liten försmak till vad vi skulle få se i Olympic National Park, mossbeklädda träd och massor av ormbunkar.

Multnomah Falls.

Multnomah Falls.

Troligtvis min värsta hårbild någonsin. Varsågoda. Foto: mamma.

Troligtvis min värsta hårbild någonsin. Varsågoda. Foto: mamma.

Av det andra paret som bodde hos Dexter och Carole i Pinedale hade vi fått höra att trafiken i Seattle var det värsta de sett. Karin hade sagt till oss att vi skulle ligga i samåkningsfilen, men den gick inte mycket fortare än övriga filer. För en gångs skull körde vi helt rätt på första försöket och kom sent på eftermiddagen fram till deras hus i Bellevue. Det var stort, öppet och högt i tak. Jag blev tilldelad Toves underslaf, men innan läggdags fick jag äran att fiskbensfläta leksakshästens svans och vi åkte och åt sushi. Där mötte också Karins man Rich upp oss. Tove somnade i bilen hem, och jag var rädd att jag skulle väcka henne när jag gick och lade mig, men hon sov som en stock.

1/8
Att från Stockholm ta en dagstur till Sundsvall är kanske inte det första man skulle kunna ta sig an, det tar enligt Google Maps cirka 3,5 timme att köra enkel väg i ett sträck. Det var dock ungefär vad vi skulle göra den här dagen. Vi gav oss iväg ovanligt tidigt för att hinna med färjan över till Kingston, där vi senare skulle sova i Karins svärföräldrars strandhus. Vid bensinmacken fanns det en skylt där det stod att barn utan tillsyn kommer att få en espresso och en kattunge. Från Kingston körde vi vidare längs Olympic National Parks norra gräns och kom tillslut fram till en liten ort vid namn Forks på västra sidan. Låter det bekant? Jepp, det var här som Twilight-böckerna utspelade sig. Även om inte en enda scen till filmerna spelades in här eller ens i närheten, hade deras turism sjudubblats på två år sedan första filmen gavs ut. På välkomstskylten fanns skådespelarna avbildade i verklig storlek, pizzerian vi åt på hade Twilightmeny och det fanns till och med en radiokanal som hette Twilight.

Forks.

Forks.

Skogen som uppenbarade sig när vi svängde vänster mot Hoh Rainforest efter Forks var helt sagolik. Det var som att köra i en tunnel i en fantasivärld, något jag aldrig kunnat föreställa mig. Det här var det jag längtat mest efter hela resan. I naturväg, alltså.

Hoh Rainforest är alltså en tempererad regnskog, vilket innebär att till skillnad från den regnskog som finns runt ekvatorn, så blir det riktigt kallt på vintern och sommarmånaderna är inte heller på långa vägar lika varma. Däremot regnar det mycket (såklart, annars skulle det inte heta regnskog), vilket gör att ormbunkar och mossor trivs. Jag vet inte hur stor del den höga cirkulationen av näringsämnen har i växtkraften hos träden, men det är inte ovanligt med stora trädarter som sträcker sig upp till 100 meter i en sådan här biotop. Just i Hoh finns det framförallt jättelönn (big-leaf maple, Acer macrophyllum), sitkagran (Sitka spruce, Picea sitchensis), jättehemlock (Western hemlock, Tsuga heterophylla), jättetuja (Western redcedar, Thuja plicata) och douglasgran (douglas fir, Pseudotsuga menziesii).

Från turistcentret utgick ett antal kortare vandringsleder. Vi valde den som skulle gå till Hoh River och tillbaka, vilket var en sträcka på strax över två kilometer. Normalt sett brukar jag gå den sträckan på strax under halvtimmen, men jag tror det tog nära två timmar för oss att komma runt. För varje steg var det något nytt att titta på och tillslut kände jag bara att det blev för mycket. Precis som vid Grand Canyon hade min mottaglighet för naturens under överfyllts och jag ville bara därifrån. Fast ändå inte. Mycket märklig känsla. Håll i er, för nu blir det bilder.

Pluttelilla pappa.

Pluttelilla pappa.

Grå lavskrika (gray jay, Perisoreus canadensis obscurus).

Grå lavskrika (gray jay, Perisoreus canadensis obscurus).

Grå lavskrika (gray jay, Perisoreus canadensis obscurus).

Grå lavskrika (gray jay, Perisoreus canadensis obscurus).

Gyckelblomma (coastal monkeyflower, Mimulus dentatus).

Gyckelblomma (coastal monkeyflower, Mimulus dentatus).

Ekbräken (oak fern, <em>Gymnocarpium dryopteris</em>) och harsyra (Oregon oxalis, Oxalis oregana).

Ekbräken (oak fern, Gymnocarpium dryopteris) och harsyra (Oregon oxalis, Oxalis oregana).

Pappa klättrade.

Pappa klättrade.

Mamma hittade en kompis.

Mamma hittade en kompis.

De vanligaste, och största, ormbunkarna var en träjonsläkting (sword fern, Polystichum munitum).

De vanligaste, och största, ormbunkarna var en träjonsläkting (sword fern, Polystichum munitum).

Jättelönn (big-leaf maple, Acer macrophyllum).

Jättelönn (big-leaf maple, Acer macrophyllum).

Mörkögd junco (dark-eyed junco, Junco hyemalis).

Mörkögd junco (dark-eyed junco, Junco hyemalis).

Hoh River. Snygg färg på vattnet.

Hoh River. Snygg färg på vattnet.

Ser ni trädet som en gång föll och dessa stammar började växa från?

Ser ni trädet som en gång föll och dessa stammar började växa från?

En väldigt högljudd douglasekorre (Douglas squirrel, Tamiasciurus douglasii).

En väldigt högljudd douglasekorre (Douglas squirrel, Tamiasciurus douglasii).

Att inte åka ut till kusten när man var så nära hade ju varit ganska dumt. Utan att tänka på det, pekade jag ut La Push på kartan och när vi åkte förbi en skylt där det stod inga vampyrer bortom denna punkt, kom jag på att det var ju här varulvarna höll till i Twilight. La Push är, på riktigt, ett reservat för Quileuteindianerna, som blev flyttade dit på 1850-talet när européerna kom och skulle ha all mark. Vackert var där i alla fall.

När vi kom till First Beach trodde jag inte riktigt på pappa när han sa att han såg fler pelikaner, men visst hade han rätt. Det var bara det att de här var bruna pelikaner (brown pelican, Pelecanus occidentalis)! Där fanns också en hel del skarvar, vilken art vet jag dock inte, gråtrutar (herring gull, Larus argentatus), amerikanska kråkor (American crow, Corvus brachyrhunchos) och en liten grupp supersöta dvärgsnäppor (least sandpiper, Calidris minutilla).

Amerikanska kråkor (American crow, Corvus brachyrhynchos).

Amerikanska kråkor (American crow, Corvus brachyrhynchos).

Brun pelikan (brown pelican, Pelecanus occidentalis).

Brun pelikan (brown pelican, Pelecanus occidentalis).

Dvärgsnäppor (least sandpiper, Calidris minutilla).

Dvärgsnäppor (least sandpiper, Calidris minutilla).

 

Nu hade jag badat fötterna i både Atlanten och Stilla Havet.

Nu hade jag badat fötterna i både Atlanten och Stilla Havet.

Jag försökte verkligen att insupa allt med ögonen på tillbakavägen, och det jag tror att jag kommer minnas från den här dagen är att välkommet bli innesluten av de stora träden och bergen. Som om naturen kramades. Här gjorde det inte så mycket att jag bitvis inte kunde se himlen, vilket fått mig att känna mig så obekväm i New York.

Lake Crescent.

Lake Crescent.

Port Angeles. Kullarna ovanför taket till vänster tillhör Kanada.

Port Angeles. Kullarna ovanför taket till vänster tillhör Kanada.

Det kändes som att var vi än kom blev vi välkomnade av fåglar. På strandhusets infart stor en vandringstrast till, men sen kom Luka springande och då flög den iväg. Karin bjöd på lax och vi gick en sväng ner till stranden och tittade på den rosa solnedgången.

 

Herregud vad rädd jag var när vi skulle gå och lägga oss. Jag fick samma känsla som i Bar Harbor, att ett monster från någon av John Ajvide Lindqvists böcker skulle komma upp från det svarta djupet och in genom något av de stora fönstren och dra ner mig under vattnet. Men jag somnade och klarade mig från mardrömmar. Den enda ordentliga mardrömmen jag haft under resan var i Boulder, då jag drömde att jag ville ge mig själv elchocker och se hur mycket jag tålde innan jag dog.

2/8
Karin gjorde jättegod bacon i ugnen till frukost, men att äta bacon och korv den tiden på dygnet skulle jag nog aldrig riktigt kunna vänja mig vid. För mig är det lunch- eller kvällsmat. Jag tror att müsliskålen hos Kellen och co i Gorham fortfarande var den bästa frukosten. När jag var uppäten gick jag ner till stranden för att fota fiskebåtarna, men möttes av en bälteskungsfiskare (belted kingfisher, Megaceryle alcyon) och jag blev kvar där hela förmiddagen och letade skatter. Tove visade mig strandglas i olika färger och Erik visade mig de små strandkrabborna och vad som händer om man petar på anemonerna (de stänger sig och nyper således tag om fingret – inget jag tänkte göra). Där fanns helt enorma snäck- och musselskal, och flera av krabborna som spolats upp var inte särskilt små de heller. Äckliga djur. Baron var som en charmig bulldozer, han ville hela tiden ha uppmärksamhet men var inte fullt medveten om sin storlek. Luka, som är hans fyra år äldre faster, fick ibland sätta honom på plats.

Morgonfiske.

Morgonfiske.

Baron och Luka.

Baron och Luka.

Strandkrabba (purple shore crab, Hemigrapsus nudus).

Strandkrabba (purple shore crab, Hemigrapsus nudus).

Anemoner.

Anemoner.

Kanske resans bästa bild.

Kanske resans bästa bild.

En hel bro inne i Seattle hade stängts av eftersom Blue Angels skulle öva på sina flyguppvisningar. När vi körde över den andra bron fick vi en skymt av dem innan en lastbil kom i vägen och vi kunde se rök på vattnet och säkert hundra små motorbåtar som var på väg bort. Först trodde jag att det skett en olycka men det visade sig att det samtidigt hölls hydroplanerace, vilket antagligen röken kom från, och de var precis slut och alla var nu på väg hemåt.

Karin ger lite good energy.

Karin ger lite good energy.

På köksbordet i Bellevue stod två stora burkar med pärlor och jag kunde inte hålla mig längre, så jag gjorde en fisk. Sen gjorde Tove och jag varsitt armband. Jag älskar sådant.

Sent på eftermiddagen åkte vi till Bellevue Botanical Garden. Om man tycker att det saknas namnskyltar i Bergianska Trädgården i Stockholm ska man inte klaga, här fanns knappt en enda skylt, utan ville man veta vad det var för blommor fick man läsa av streckkode som fanns uppsatt vid varje sektion med sin smartphone. Men där var prydligt och fint, och vi gick en liten slinga som tog oss över en ravin via en liten hängbro. Det märktes att Tove och Erik började bli trötta, så jag sa till dem att ta på den rosa blomman och gissa vad den hette. Jepp, det var stinknäva (Robert geranium, Geranium robertianum).

Hortensia (Hydrangea, Hydrangea sp.).

Hortensia (Hydrangea, Hydrangea sp.).

Höstlilja (montbretia, Crocosmia sp.).

Höstlilja (montbretia, Crocosmia sp.).

Ett ärtträd (Persian silk tree, Albizia julibrissin).

Ett ärtträd (Persian silk tree, Albizia julibrissin).

Hängbron.

Hängbron.

Knasig jättetuja.

Knasig jättetuja.

En träjonvariant (Grandicapital Crested Male fern, Dryopteris filix-mas 'Grandiceps Wills').

En träjonvariant (Grandicapital Crested Male fern, Dryopteris filix-mas ‘Grandiceps Wills’).

Japansk lönn har de sötaste små näsorna (Japanese maple, Acer palmatum).

Japansk lönn har de sötaste små näsorna (Japanese maple, Acer palmatum).

Snyggaste hortensian (Mountain Hydrangea Shirotae, Hydrangea serrata 'Shirotae').

Snyggaste hortensian (Mountain Hydrangea Shirotae, Hydrangea serrata ‘Shirotae’).

Därefter körde vi till Bellevue centrum och tog en sväng i det stora shoppingcentret. Jag gick in på Macy’s och frågade om de fortfarande sålde miniontröjorna, men de hade aldrig fått in dem dit. Typiskt. Kvällsmat åt vi på en thailändsk restaurang och när vi kom ut möttes vi av en riktigt häftig solnedgång.

Bellevue centrum.

Bellevue centrum.

3/8
Det var svårt att förstå att våra tre veckor utomlands hade kommit till sin sista dag. Vi hann med en liten tur till Toves och Eriks skola innan vi åkte in till Seattle för att åka upp i Space Needle. GPSen hjälpte inte jättemycket när det var så mycket vägarbeten runtomkring, så det blev en hel del omvägar. Kön upp i utsiktstornet var dock alldeles för lång för att vi utan att stressa skulle hinna till flygplatsen, så det fick vara. Det får bli nästa gång. Det fanns däremot en del att titta på precis runtomkring, som till exempel de soldrivna sjungande blommorna.

Space Needle.

Space Needle.

När vi skulle gå tillbaka till bilen körde en guidebuss förbi där guiden höll på att beskriva höjden på Space Needle i feet. För de som inte var bekanta med feet (605 feet, eller 184 meter), gav han för säkerhets skull höjden också i legobitar.

På vägen till flygplatsen körde vi förbi en utsiktspunkt där vi tog en sista bild.

Seattle.

Seattle.

 

Väl där hetsåt vi de äpplen, minimorötter och torkad frukt vi hade kvar innan vi gick genom säkerhetskontrollen. Jag har flugit många gånger i mitt liv, men jag har då aldrig blivit klämd på min inbakade fläta förrän nu. Men det är väl bra att de är noga.

Hejdå Amerika. På återseende!

Hejdå Amerika. På återseende!

Under flygningen på sju timmar till Reykjavik satt jag och virkade och killen bredvid mig knöt någon sorts armband, medan pappa tittade på Gravity och mamma på Life of Pi. Pappa sa att det var den sämsta filmen han sett, så enligt båda mina föräldrar behöver jag alltså inte i framtiden lägga tid på att se den. Knappt två timmar innan vi skulle landa var jag så uttråkad att mamma och jag började titta på Ace Ventura tillsammans. Bitvis skrattade vi nog lite för högt. Bytestiden i Reykjavik var inte ens en timme, så vi sprang nästan till gaten. Självklart skulle vi stöta på resans första försening, och en halvtimme efter utsatt tid lyfte vi mot Arlanda. Vilket var konstigt, för vi var ganska säkra på att det var samma plan som bara kört till en annan gate. Mamma och jag kollade klart på Ace Ventura och vid lunchtid på måndagen landade vi.

Med flygbussen tog vi oss till T-centralen och därifrån hem till mig i Solna, där vi åt kvällsmat på Taco Bell med Frida och jag la över alla bilder på Fetnannie, min externa hårddisk. Pappa och jag hade våra bilder på minneskort, ett USB-minne utan kryptering, ett USB-minne med kryptering och på Dropbox. Det känns alltid tryggt att ha dem på flera ställen.

På tisdagen tog vi tåget till Växjö och sedan dess har jag sorterat och redigerat bilderna, försökt ta reda på vilka djur- och växtarter vi sett (tack till National Geographics fältguide över Nordamerikas fåglar, Frida, Raul, Sandra och Google för hjälpen) samt skrivit på reseberättelsen och knåpat ihop de här blogginläggen. Det går liksom inte riktigt att beskriva i ord hur fantastiskt det har varit, därför hoppas jag att ni i alla fall delvis har förstått genom bilderna jag lagt ut här. Jag ska absolut åka tillbaka.

This entry was posted in Blogg, Foto, Natur, Resa, Upptäcktsfärd. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.