Man bokar biljetter och tänker att “äh jag behöver inte lägga den där extra hundralappen på ombokningsbar biljett”, och sen får man covid veckan innan avfärd. Katastrof blev det i alla fall inte, även om Annelie fick tillbringa de första två dagarna själv. Lyckligtvis var varken min oanvända eller min nyinköpta tågbiljett någon större ekonomisk utgift, och jag slapp allt krångel med att hämta ut hyrbilen i Strömstad (tack, Annelie). Detta var i slutet av juni, och vi hade hyrt en sommarstuga i Lur i Tanums kommun som vi gjorde dagsturer ut till kusten från.
Först ut, för min del, var Ramsvikslandets naturreservat. Det var fram till 1930-talet en halvö, fram tills att kanalen anlades och Ramsvikslandet blev en ö med en svängbro som enda förbindelse till fastlandet. Det regnade lite och blåste ganska mycket när vi kom fram, men allteftersom dagen gick blev det soligare. Tillslut rök regnjackan helt och jag gick med uppkavlade ärmar. Jag kände mig inte alls så trött som jag befarat och tänkte lite nonchalant att nu när jag precis varit sjuk kan jag ju inte bli sjuk med en gång igen. Ja, jag kände mig nästan lite oövervinnerlig. Fast bara mot virus, inte mot de många klippskrevor som ön bjöd på. Vid Ramsvik camping köpte vi, utan att vi visste det innan, veckans största glass. En kula visade sig vara som tre kulor. Den ca 1,5 mil långa rundan runt ön resulterade i kryss på strandmalört och sverigekryss på kustruta och engelsk fetknopp, och på den lilla stigen ner mot Tryggö blev det också sverigekryss på havsnarv. Havsnarven växte i ett hav av glasört, det var riktigt häftigt. På väg från ön fick vi vänta på en segelbåt som skulle genom kanalen innan vi kunde köra över bron.
Klicka på bilderna eller håll musen över dem för att se bildtexten.
Nästa dag tog vi färjan från Strömstad till Långagärde på Sydkoster. På vägen bort till Naturum i Ekenäs gick vi bland annat förbi kustarun och martorn. Det var roligt att studera ståndarknapparna på kustarunen, jag har inte tänkt på förut att de har skruvade ståndarknappar. Martornen var fortfarande i knoppstadiet, men man kan ju alltid beundra dess taggighet. På Naturum fick vi tipset att gå den guidade turen som skulle börja alldeles snart, men eftersom vi visste att vi hade en lång promenad framför oss tackade vi snällt nej. När vi var på väg därifrån (efter att ha köpt glass) kom en annan person från naturum ut och ropade till oss att Ni ser ju friluftsiga ut, det är en guidad tur snart som ni kanske vill gå! Jag gissar att hon gjorde den bedömningen baserat på våra kläder, och det var ju hemskt snällt att hon sprang efter oss. Vi fortsatte ner mot Nästången och Kilestrand, och vände sedan tillbaka inåt ön och tillbaka till Långagärde. Vid det laget hade jag hemskt ont i fötterna på grund av att mina kängor var alldeles för hårda. Jag hade inte upplevt detta förut, men jag tror inte heller att jag hade fått tillfälle att gå i dem så långt innan. Vi tog linfärjan över till Nordkoster (15 kronor för 100 meter) och satt där i gott och väl en timme och vilade fötterna innan vi gick och åt på restaurang Strandkanten. Rekommenderas.
Sen tog vi en runda på Nordkoster också. Jag hade sett fram emot att få se den endemiska arten bohusranunkel, men när vi kom fram så var där skyltat för fågelskyddsområde. Så det blev ingen ranunkel, men det fanns annat fint att titta på också. Speciellt de krokiga tallarna.
Nästa dag åkte vi till Tjurpanneområdets naturreservat där det skulle finnas ostronört. Vi såg den på Island 2018, där den var ganska vanlig, men i Sverige är den ovanlig och dessutom minskande. Det visade sig att här hade de hägnat in hela populationen för att fåren inte skulle gå och beta på dem, och dessutom planterat ut nya plantor. Där fanns också massor av strandvallmo (kryss på den) med sina jättelånga frukter och håriga blad och strandvial, och i ett litet hällkar växte ävjebrodd och fyrling. Tänk vad glad man kan bli av ett hällkar. I Smugebukten var stranden täckt av glasört och saltört (kryss på den också) närmast vattnet, och lite längre upp en mindre djungel av strandråg, havssäv, kråkvicker och kvanne. Även om jag hade bytt skor så gjorde fötterna ont, men det krävdes ändå en viss ansträngning att inse att jag inte skulle klara av att gå ända ut på sydligaste delen av reservatet. Man vill ju se allt! Vi vände i alla fall tillbaka till parkeringen och körde bort till Grebbestad för att köpa glass innan vi körde hem.
Sista dagen for vi först till Valöns naturreservat. Jag hade sett på bilder därifrån att där fanns spänger, och jag älskar att gå på spänger. Där fanns, förutom spänger, smultronklöver, en trolig hybrid av vanligt och mörkt kungsljus, havsnarv och saltnarv precis bredvid varandra, dvärgarun och väldigt nyfikna kor. Vi lyckades också förirra oss en stund uppe på klipporna, men lyckades ta oss ner utan att falla ner i någon skreva. På norra sidan av reservatet fanns en jättelång spång över vattnet som först såg väldigt trevlig att gå på eftersom den uppenbarligen var nybyggd. Sedan kom vi till dess äldre och betydligt mer rangligare del, men den höll som tur väl var. När vi kände oss klara så var det många timmar kvar av dagen, så vi åkte till Fjällbacka för att köpa glass. Vi parkerade vid Coop och köpte varsin glass där, men när vi kom ner till hamnen såg vi att där fanns ju mycket godare glass, så vi köpte en till!
Som sista anhalt åkte vi till sydvästra spetsen av Rossö, som ligger inom Kosterhavets Nationalpark. Där hälsade vi på fåren, doppade fötterna och såg linnea. Och fötterna gjorde inte längre lika ont.
Dagen efter lämnade vi tillbaka bilen i Strömstad och tog tåget ner till Göteborg där vi skiljdes åt. Det är såklart alltid tråkigt att säga hejdå, men jag visste ju att vi skulle ses bara tre veckor senare nere i Småland för nästa äventyr.