Öst till väst till öst till väst till öst

Så har det hunnit bli oktober och det gröna börjar bytas ut mot det gula. Men på bloggen är vi fortfarande kvar i juli.

Efter den spontana resan från Finse till Geilo reste jag med mamma och pappa tillbaka till Bergen. När vi körde mitt flyttlass åkte vi över Hemsedal, det vill säga norr om Geilo. Nu blev det istället en tur över Hardangervidda och kryss på strandloka (Ligusticum scoticum) vid Eidfjord. Vi kom fram på eftermiddagen och efter en välbehövlig tupplur (särskilt för pappa som kört) gick vi en runda längs Løvstien där jag hittade den blåaste blåtåtel jag någonsin sett.

Man kan ju ana hur mycket snö det kommer på vintern när vägmarkeringarna är tre meter höga.

Strandloka (Ligusticum scoticum).

Blåtåtel (Molinia caerulea).

Jag klagar ofta för mina föräldrar över hur mycket det regnar i Bergen, men de säger att de inte tror på mig. De två gånger de har varit och hälsat på har det nu varit strålande sol. Och tur är väl det, för det hade inte varit roligt att bära möbler i ösregn eller, som nu, åka på fjordkryssning och inte få se fjällen i all sin prakt. Vi åkte med Norled från Bergen till Flåm, långt in i Sognefjorden (världens näst längsta fjord), och tillbaka. Många var de gånger jag tänkte “vilken fantastisk vildmark”, bara för att i nästa sekund få syn på ett hus.

Hejdå Bryggen!

Där kan man tydligen bo.

Framme i Flåm.

Ett gäng sandbadande, nyutflugna gråsparvar.

Och så tillbaka mot Bergen.

Nästa dag tillbringade vi inne i Bergen centrum och tog bland annat den obligatoriska turen upp på Fløyen och hälsade på getterna. Nästa dag började vi färden mot Växjö, men denna gång via en tredje väg – över Odda. Nu var det min tur att köra, och det var både superkul och supernervöst. Vägen längs Hardangerfjorden till Odda var ju inte den bredaste om man säger så, men bilen klarade sig utan några skråmor. En bit efter Odda kom en skarp sväng till vänster, och där växte det plötsligt ett gäng fjällbrudar (Saxifraga cotyledon)! Oj vad jag önskat att få se dem. Nästa gång vill jag dock inte se dem i 70 km/h, så att jag kan ta en bild också. Snart kom vi upp på Hardangervidda igen, och på en rastplats mötte vi en gammal klasskompis till mig. Vad är oddsen för det? Det var roligt.

Hardangerfjorden.

Gamla vägen. Till vänster utanför bild gick den nya vägen genom en tunnel.

Hardangervidda.

Hönsbär (Cornus suecica).

Vi övernattade i Kongsberg, sydväst om Oslo, och fortsatte sedan mot Växjö. Sträckan efter Oslo är inte särskilt intressant om man jämför med vad man får se mellan Bergen och Oslo. Efter Borås fick jag akut botaniseringslust, så vi stannade till vid Kroksjön utanför Tranemo. Det visade sig vara ett bra beslut, för där kunde jag kryssa åkerbinda (Fallopia convolvolus). Så kom vi tillslut fram till Växjö och jag fick klappa både på lillebror och på Farin.

This entry was posted in Blogg, Foto, Natur, Resa, Upptäcktsfärd. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.