Drygt en vecka efter att vi kom hem från Österrike tog jag tåget till Finse för att läsa en kurs. Finse är en liten ort på högplatån Hardangervidda, dit man bara kan komma med tåg (eller cykel eller till fots). Det är den högst belägna stationen på Bergensbanan, 1222,2 möh, så här kan man uppleva fjällflora trots att det inte ligger längre från ekvatorn än Gävle.
När vi vaknade på måndagen var det sol, snö och isblåst, men på onsdagen var det bara sol. Då tog vi en tur till glaciären, fast för min del så nåddes målet aldrig. Tempot var så högt att stannade jag för att ta en bild hamnade jag sist i gruppen och det var ingen som tog sig tid att titta på växterna på vägen. Nej, det är inte så jag upplever naturen. Så jag vände för att gå tillbaka i min egen takt och hittade massor av fint jag missat.
Hodor!
Fjällnejlika (Silene suecica).
Snöisblåst.
Polarull (Eriophorum scheuchzeri).
Dvärgvide (Salix herbacea).
Fjällvårbrodd (Anthoxanthum odoratum ssp. alpinum).
En klippskreva dekorerad med dvärgvide.
Hjortron (Rubus chamaemorus).
Rosenrot (Rhodiola rosea).
En imponerande tuva.
Åkerfräken (Equisetum arvense).
Dvärgfingerört (Sibbaldia procumbens).
Stjärnbräcka (Micranthes stellaris).
En till klippskreva dekorerad med dvärgvide.
Rödbena.
Eftersom tåget jag skulle ta tillbaka till Bergen på fredagen bestämt sig för att riva ned en ledning i Hønefoss bad NSB oss att ta nästa tåg till Bergen. Klockan fyra på morgonen. Efter ett snabbt beslut tog jag istället tåget mot Oslo klockan två till Geilo, för där väntade mamma och pappa som var på väg till Bergen. Så det var ju egentligen bara bra det som skedde, jag fick träffa mamma och pappa tolv timmar tidigare än planerat och jag fick åka på en fantastiskt vacker väg jag aldrig åkt på förut. Men mer om det senare!
