Tusselus

De flesta dagar är ryggradslösa djur något jag gärna håller mig på mer än armlängds avstånd från (bortsett från trädgårdssnäckor). Vissa dagar kan det dock hända, ifall förhållandena är optimala och jag inte är på allmänt anti-djurhumör, att fascinationen istället kickar in.

Murgråsugga (Oniscus asellus). Kolla F:et på ryggen. Undrar om den heter Frida?

Jag är ganska så säker på att detta är murgråsugga (Oniscus asellus). Det slog mig att det måste ha varit en sådan jag såg en gång för länge sedan när pappa höll på att lasta trädgårdsrester på släpet. SATAN utropade jag så högt att pappa fick be om ursäkt till grannen efteråt. För ja, den är aningen större än de vanliga källargråsuggorna.

På norska har de flera namn, bland annat tusselus (typ troll-lus) och skrukketroll (typ skrynkeltroll). Mycket gulligare än gråsugga. Kan inte säga att jag tycker de är särskilt grislika, men man kanske skulle kunna missta dem för betongsuggor i miniatyr?

Posted in Blogg, Foto, Natur, Vardag | Leave a comment

Sötaste vårtecknet

Hasselns honblommor är ju helt bedårande. Jag har nog aldrig sett så många på samma gång som nu. Det kan ju dock bero på att jag aldrig letat ordentligt förut, eftersom, till skillnad från hanhängena, man inte ser dem på långt håll.

Hassel (Corylus avellana)
Posted in Blogg, Foto, Natur | Leave a comment

Fluffigt och blött

Dagen började i panik. När jag kom ut var grinden öppen, min elcykel stod inte i cykelskjulet och grannens moped var borta. Det tog 1,5 timme att få ihop all information till försäkringsbolaget (lärdom: ha inte viktiga papper på tre olika ställen), sen började jag gå mot polisstationen inne i centrum (är man inte norsk medborgare kan man inte göra elektronisk anmälan). Jag hann dock inte gå många steg förrän jag fick syn på min cykel, bakom en bil längre ner på gatan. Den verkade helt oskadd, både lås och lyse satt kvar. Fortfarande med hög puls cyklade jag till jobbet, där Jenny kom med den goda idén att ha en kätting med ena änden fäst i cykelskjulet så att cykeln inte kan rullas iväg. Gick till cykelbutiken där jag väntade på leverans av ett bygellås, men där föreslog de istället ett integrerat lås med tillhörande kätting. Fick det monterat och nu kan jag alltså både låsa bakhjulet och sätta fast cykeln på sin plats. Sen är det ju så att tyvärr är inget lås immun mot alla verktyg, men man kan göra mycket för att avskräcka de som inte tänker följa lagen.

Hela eftermiddagen har det fallit ett sånt där tätt, riktigt vått regn med små, små droppar som skymmer sikten genom glasögonen efter bara några tiotal meter. När jag kom hem från cykelbutiken upphörde det, men molnen låg fortfarande lågt. Paniken var borta, men ilskan satt kvar samtidigt som att jag var extremt lättad att situationen löst sig. Kanske var det därför jag också kunde se det vackra i vädret idag. Den sjungande rödhaken i hasseln hjälpte också till att lugna nerverna och lätta sinnet.

Hasselhonblomma (Corylus avellana)
Rödhaken
Posted in Blogg, Foto, Natur, Vardag | Leave a comment

Invigning av Løvstien

I fredags när jag cyklade hem var det riktigt ruggigt väder, snön blåste rakt in i ansiktet och bakom glasögonen så det var bitvis väldigt svårt att se. Men så stora snöflingor måste man ju försöka ta vara på, och ett medium de inte smälter i är ju på bild.

Igår kunde jag inte klaga på vädret annat än att det var lite halt, men jag tog en promenad förbi Langegården och sen invigde jag etapp 4 av Løvstien, som blev färdig i somras. Løvstien är en stig som jag tror är planerad att anläggas runt hela Løvstakken. Var glad att jag köpt mig ett par broddar, men mindre glad när jag kom hem och upptäckte att flera av piggarna lossnat. Det blir till att köpa nya. I alla fall, det var en riktigt skön tur (utom när jag druttade på ändan), solen gick upp över Nattlandsfjellet samtidigt som jag gick söderut och den kikade fram bakom molnen lite då och då. Att gå i snö i uppförsbacke är bra träning. Med kameran på axeln finns dock alla ursäkter att stanna, andas ut och titta runt efter lovande objekt mitt i backen.

Langegården.
Nordåsvatnet.
Løvstakken.
Blåmanen och en bit av Vidden.
Ulriken.
Skavdalsfjellet bakom Nattlandsfjellet.
Ulriken.
Posted in Blogg, Foto, Natur, Upptäcktsfärd, Vardag | Leave a comment

Och så kom snön

Jag tycker verkligen inte om vädret i den här stan, men jag har i alla fall cool utsikt hemifrån.

Posted in Blogg, Foto, Natur, Vardag | Leave a comment

Lite glöd i mörkret

Det var så fint väder för en månad sedan när jag var i Växjö och tog en tur med föräldrarna till Helgö och Jägaregap naturreservat i Helgasjön. Hett tips om man vill ta en skogspromenad med sjöutsikt.

En spindel hade slagit läger i en blåtåteltuva (Molinia caerulea).

En spindel hade slagit läger i en blåtåteltuva (Molinia caerulea).

Mamma!

Asp (Populus tremula) och rönn (Sorbus aucuparia).

Asp.

Klibbal (Alnus glutinosa), asp och bok (Fagus sylvatica).

Aldrig har jag dock upplevt att jag blivit så påverkad av vintermörkret. Hela hösten har jag varit ovanligt trött, och därför gjorde jag en bergensare idag och gick ut istället för att jobba. Avnjöt lunchen i den sällsynta solen och invigde makroobjektivet med nya kameran.

Mjölkört (Chamaenerion angustifolium).

Tysklönn (Acer pseudoplatanus).

Tok (Dasiphora fruticosa), en mycket vanlig trädgårdsväxt här i Bergen.

Dubbelt foder är det finaste fodret.

Posted in Blogg, Foto, Natur, Vardag | Leave a comment

Bergen från sin bästa sida

Förra helgen var Josefine här och hälsade på, och hon lyckades pricka in riktigt toppenväder. Lite kallt var det allt, men också massor av sol. På lördagen tog vi en förmiddagspromenad till Tveitevatnet och matade fåglarna. Josefine lärde mig hur man fick duvorna att flyga upp i handen. Det var en häftig känsla. På eftermiddagen tog vi en liten sväng i centrum och till kvällen hade snälla Ingrid gett oss gratisbiljetter till Akvariets halloweenfirande. De hade hyrt in ett gäng gymnasieelever som studerade teater vars uppgift var att skrämma besökarna. Deras taktik var att smyga upp bakifrån och sen viska hemskheter i örat på en. Typ, “sjöman smakar gott”. Det var verkligen obehagligt! Annars var det spännande. De hade släckt lampan i alla akvarier (utom de som innehöll känsliga arter), så man fick använda sin ficklampa (eller mobilen) att lysa med för att få se djuren. I rotundan hade jag glömt att det första akvariet innehöll de största torskfiskarna och hoppade en halvmeter eftersom jag inte var beredd på att något så stort skulle komma emot mig.

Graciöst värre.

Bryggen.

Akvariets fontän var rödfärgad och fylld med kroppsdelar.

Får det lov att vara en bukett ål?

Josefine vågade hålla i spindeln.

På söndagen tog vi en tur upp på Fløyen och Rundemanen. Det var rätt mycket folk, men man kan knappast klandra bergensarna som i princip måste ta de få tillfällen av kanonväder som bjuds i akt. Jag hade glömt att vrida tillbaka mitt armbandsur och fick lite lagom panik vid lunchtid, eftersom Josefine hade ett plan hon skulle hinna med, men situationen löste sig snabbt när hon tittade på sin mobilklocka. Medan vi åt våra quesadillas fick vi sällskap på avstånd av ett par korpar som gav ifrån sig ljud jag aldrig hört. Lät nästan som att de försökte kvittra, men med vatten i halsen så att det mer blev ett glatt gurglande.

Bergens version av Lejonkungen.

Storediket.

Store Tindevatnet.

Storediket och Byfjorden.

När vi kom tillbaka till Fløyen och skulle åka ner var där helt tjock med folk. Det verkade dock fortfarande vara så att fler var på väg upp än ner, så det var inga problem att komma på Fløibanen. Och Josefine hann med sitt flyg.

Posted in Blogg, Foto, Natur, Upptäcktsfärd, Vardag | Leave a comment

Highland cattle

Satt och grävde lite i arkivet och fann dessa bilder på ett gäng unga highland cattle, tagna för nästan tre år sedan, på en tur någonstans i norra Småland. Är de inte stentuffa?

Posted in Blogg, Foto, Natur | Leave a comment

Fröinsamling i Eidfjord

För snart två veckor sedan fick jag följa med på fröinsamling i Eidfjord kommune, cirka 2,5 timmes bilresa öster om Bergen. Fröna tas om hand av botaniska trädgården på Milde och läggs sedan upp i en gemensam databas för trädgårdar världen över för utbyte.

Turen hade skjutits upp två gånger på grund av regn, men så äntligen kom vi iväg på söndagskvällen. Vi anlände till stugbyn i totalt mörker, så det var som att ha kommit till en helt ny värld när jag tittade ut nästa morgon. Vi befann oss på över 700 möh och ett väldigt lätt regn föll från den gråa himlen. Med tre lager kläder på underkroppen och fyra på överkroppen åkte vi ännu lite högre upp och gick sedan från Isdalsvatnet upp mot Svolnos. Regnet övergick i snö, det blåste bitvis iskalla vindar, solen gav oss rödlätta kinder och jag var skitglad. Detta var också premiärturen för mitt nya kamerahus, Canon 6D mk II, sedan min gamla 5D mk II gått i graven i våras.

På väg upp mot Svolnos.

På väg upp mot Svolnos.

Cykelspår mitt på fjället? Nejdå, lämmelspår (eller annan gnagare)!

Gullbräcka (Saxifraga aizoides).

Gullbräcka (Saxifraga aizoides).

Mattlummer (Lycopodium clavatum).

Mattlummer (Lycopodium clavatum).

Kråkbärbär (Empetrum nigrum).

Kråkbärbär (Empetrum nigrum).

Bruntåg (Juncus castaneus).

Bruntåg (Juncus castaneus).

Lapptåg (Juncus triglumis).

Lapptåg (Juncus triglumis).

Det började snöa.

Sen kom solen.

Taggbräken (Polystichum longchitis), en av mina absoluta favoritväxter.

Taggbräken (Polystichum longchitis), en av mina absoluta favoritväxter. “Där har vi en äkta botaniker” fick jag höra när jag föll på knä.

Isdalsvatnet.

Isdalsvatnet.

Oidentifierade fåglar.

Där bakom ligger Hardangerjøkulen.

Där bakom ligger Hardangerjøkulen.

Ripbär (Arctous alpina).

Ripbär (Arctous alpina).

Vetle Ishaug (1303 möh).

Efter ett gott dagsverke svängde vi förbi Vøringsfossen som låg precis i närheten. Jag hade aldrig hört talas om detta vattenfall tidigare, men det var ju helt klart en av de häftigaste vyer jag någonsin sett. Det går liksom inte beskriva hur storslaget det var med en platt bild. Hela fallet är drygt 180 m högt, med ett fritt fall på 145 m.

Vøringsfossen.

Dagens skörd (kråkbär, hönsbär och odon i plastpåsen).

Nästa dag började vi åka tillbaka mot Bergen, men med stopp i Måbødalen, Øvre Eidfjord och strax utanför Ålvik, i Kvams kommune. Förra året, när vi precis svängt österut efter Odda på väg mot Sverige, fick jag se en av mina önskearter på bergväggen – blommande fjällbrud. Sedan dess har jag velat se den igen, men inte körandes bil i 70 km/h. Denna dag visade sig bjuda på det tillfället.

Grytehorga.

Måböbeget.

Måbøbeget.

Kustruta (Thalictrum minus), en i Sverige väldigt ovanlig växt.

Kustruta (Thalictrum minus), en i Sverige sällsynt växt.

Bladrosetter till fjällbrud (Saxifraga cotyledon).

Bladrosetter till fjällbrud (Saxifraga cotyledon). De största jag såg var säkert 15 cm i diameter.

När en individ blommat, dör den.

När en individ blommat, dör den.

Gamla bilvägen västerut.

De flesta var antingen utblommade eller hade inte blommat detta år, och detta var det enda blommande exemplar jag i bekväm och säker ställning kunde fota.

De flesta var antingen utblommade eller hade inte blommat detta år, och detta var det enda blommande exemplar jag i bekväm och säker ställning kunde fota.

Bergmynta (Clinopodium vulgare) med sin starka färg.

Bergmynta (Clinopodium vulgare) med sin fantastiska färg.

Stenfrö (Lithospermum officinale). Enda gången jag sett den förut var under påbyggnadskursen i floristik 2013. Den gör verkligen skäl för sitt namn.

Gamla vägen österut. Svårt att tänka sig att bilar en gång i tiden kunde mötas här.

Linnea (Linnaea borealis).

Linnea (Linnaea borealis).

En jättebladrosett av krustistel (Carduus crispus).

En jättebladrosett av krustistel (Carduus crispus).

De fantastiska biltunnlarna i i Måbødalen.

De fantastiska biltunnlarna i i Måbødalen.

Øvre Eidfjord.

Fiskeodling utanför Ålvik.

Utanför Ålvik gick vi in i en ädellövskog och hittade blad av vit skogslilja (Cephalanthera longifolia), en art jag såg för första gången i Schweiz för två år sedan. Där fanns också skuggbräken (Polystichum braunii), en släkting till taggbräken som jag också haft på önskelistan. Den fick följa med hem till växtpressen.

Väl hemma drabbades av sådan där resedepression, som jag brukar kalla det. Det sker efter riktigt bra resor där jag bara vill åka tillbaka. Vad ska jag göra hemma, liksom? Inte nog med att jag fick se norska, botaniska smultronställen, att ha varit där med folk som är så otroligt växtkunniga är guld värt. Eller ska man säga saffran värt, kanske?

Posted in Blogg, Foto, Jobb, Natur, Upptäcktsfärd, Vardag | Leave a comment

På äventyr med Annelie – Island del 2

Så, när vi hade fått bilen var det bara att börja pricka av allt vi satt upp på Att se-listan. Om de första dagarna mest handlat om botanik och besök av platser där ingen annan stannade, så skulle vi nu leka klassiska turister. Det första vi gjorde var att åka tillbaka en liten bit på vägen vi åkt från Hólar dagen innan (det vill säga innan den gick över i grusväg för fyrhjulsdrivna fordon) för att titta ner i Kerið. Det var oroväckande dimmigt, men efter att vi kommit ner från platån väster om Selfoss blev det bättre. Kerið är en krater som troligen är resterna av en vulkan som kollapsade efter ett utbrott för ca 6500 år sedan. Vattnet i botten ligger på samma nivå som grundvattnet och varierar mellan 7 och 14 meters djup.

Kerið.

Just nu var visst vattenståndet ganska högt.

Inte långt från Kerið, i floden Þjórsá, ligger Urriðafoss, ett av de vattenfall med störst volym på Island. Med vatten samlat från tre olika glaciärer är det kanske inte så konstigt.

Urriðafoss.

Fjällkåpa (Alchemilla alpina).

En mal och diverse flugor på kvanne (Angelica archangelica).

Strandskator (Haematopus ostralegus).

Flugorna gillade vår bil lika mycket som jag.

Klockan hade hunnit bli fyra, och då passade det bra att checka in på det hostel vi skulle sova två nätter i Hvolsvöllur, Midgard Base Camp. Vi fick en liten rundvisning och slutligen pekade han på glaciären bakom huset och sa att man kan antingen kalla den vid sitt rätta namn, Eyjafjallajökull (typ [Eyjafjatlajökutl]), eller göra som de flesta turister och säga E15 (eftersom det är ett E följt av femton bokstäver), eller bara The Volcano. Det var vulkanen där under med samma namn som hade utbrott 2010 och stängde ner den mesta av flygtrafiken i Europa.

Nästa stopp på listan var den lilla halvön Dyrhólaey, men strax utanför Hvolsvöllur fick vi syn på ett ganska stort vattenfall och tänkte att det kan ju inte skada att snabbt köra in och ta en bild. Efter en timme och många fler än en bild senare körde vi vidare. Av hela resans många vattenfall var detta, Seljalandsfoss, definitivt det coolaste.

Seljalandsfoss.

Midsommarblomster (Geranium sylvaticum) i massor.

Bakom vattenfallet hittade vi vad vi misstänkte var mattbräcka (Saxifraga rosacea), som vi letat efter på norra ön under veckan. Efter en närmare inspektion av håren på blomstjälken kunde vi sedan fastställa att det var den.

I Dyrhólaey hade det börjat regna lite grann. Vinden var också kännbar, och vi möttes av hårda klippor, svart sand och höga vågor. Vi visste att man sett lunnefåglar där förut, och först var det enda vi såg ett gäng ejdrar och stormfåglar. Men plötsligt susade de förbi. Och när vi tittade ut mot horisonten såg vi att där låg ganska många och guppade ute i vattnet.

Dyrhólaey.

Ejdrar (Somateria molissima).

En lunnefågel (Fratercula arctica) med byte.

Efter att ha sagt hejdå till lunnefåglarna körde vi tillbaka till Hvolsvöllur och gick och lade oss ganska tidigt eftersom vi visste att vi hade en lång dag framför oss imorgon. Det gick dock bara halvbra att sova, för strax efter elva stormade receptionisten in med två australiensiska snubbar som skulle sova i samma rum.

Denna gång hade vi försäkrat oss om att frukost skulle serveras, men istället för klockan sju, som det stod på hemsidan, var den rätta tiden åtta. De lyckades dock ha den färdig till halv åtta, och den var riktigt god. Till exempel så fanns där nybakat bröd, i kontrast till den kritvita formfranskan i Hólar.

Målet för dagen var Skaftafell i södra Vatnajökull nationalpark. Förutom ett litet toastopp vid Laufskálavarða, körde vi den tre timmar långa färden dit direkt. Det var av och på med vindrutetorkarna hela tiden, och väl framme såg det inte så ljust ut heller. Men efter att ha sett ut en liten runda att gå, kom solen fram och det var bara att klä av sig igen. För första gången så bjöd resan på en ordentlig uppförsbacke. Vi gjorde som de flesta andra och gick upp till Svartifoss, ett vattenfall som rinner över en vägg av pelarförklyftad basalt. Be mig inte förklara i detalj, men de hexagonala formerna bildas då basalt i flytande form stelnar.

Första gången man passerar Laufskálavarða ska det bringa tur om man lägger en sten på hög.

Strätta (Angelica sylvestris) på vägen upp mort Svartifoss.

De mycket tuffa stjärnhåren hos strandtrav (Arabidopsis petraea).

Svartifoss.

Skeiðararjökull.

Snacka om lokala regnskurar.

Vi tog samma väg ner igen, och gick sedan bort till foten av Skaftafellsjökull.

Skaftafellsjökull.

“Det var inte såhär jag tänkte mig livet”, sa blågröet (Poa glauca).

Svinafellsjökull.

Världens lägsta glasbjörk (Betula pubescens)?

För en som inte läst nyheterna varje dag (jag hade av någon anledning ingen internetmottagning på telefonen annat än i Reykjavik) var det en chock när vrålet från TV-rummet i turistcentret kom. Hade helt glömt bort att fotbollen fortfarande höll på.

Jag hade gärna velat åka lite öster ut till och besöka Jökulsárlon, Islands djupaste sjö med en mängd flytande isblock från Vatnajökull. Men det fick vi spara till nästa resa. På tillbakavägen stannade vi först till vid Dverghamrar, med liknande formationer som vid Svartifoss.

Dverghamrar.

Nej mamma, jag gick inte i närheten av den där.

För att komma till kanjonen med det helt omöjliga namnet Fjaðrárgljúfur fick man köra på något som definitivt kunnat klassas som en F-väg. Igen, tack Annelie för att du körde. Men vilket ställe alltså. Ännu mäktigare blev det när en stenfalk (Falco columbarius) susade förbi strax nedanför oss. Men den hann jag naturligtvis inte få någon bild av. De avgränsande repen som man uppenbarligen inte skulle korsa hade nog satts upp ganska nyligen, för det var väldigt tydligt att folk gått ut på de smalaste klipporna för att få en bättre vy. Knasbollar.

Fjaðrárgljúfur.

Floden heter naturligtvis Fjaðrá.

Nästa stopp var Reynisfjara, en strand strax öster om Dyrhólaey. Där var många varningsskyltar om de höga vågorna och starka undervattenströmmarna, och fler knasbollar som lekte med livet. Jag googlade lite när jag kom hem och hittade rapporter om tre dödsfall de senaste tio åren. Ja, där och då lovade jag mig själv på allvar att aldrig riskera livet för en bild. Det var en riktigt tuff, riktigt läskig plats.

Reynisfjara.

Strandglim (Silene uniflora).

Dyrhólaey.

Sista stoppet för dagen var Skógafoss, kanske det mest kända vattenfallet. Men efter alla andra vattenfall vi sett blev detta nästan bara en i mängden. “Ja det var ju fint”, tänkte jag. Sen stod vi där inte så länge till. Klockan var mycket och vi hade en buss at passa nästa morgon.

Skógafoss.

När jag skulle boka hostel i våras fanns det inte plats för tre nätter i rad i Hvolsvöllur, så jag bokade det som låg närmast, Volcano Huts i Þórsmörk. Ett par veckor innan avfärd fick jag mail från dem med olika alternativ på hur man tar sig dit. Vadå då? tänkte jag. Det visade sig vara så att antingen får man ha en hög fyrhjulsdriven bil eller ta till fötterna, eftersom det var en F-väg som dessutom gick över de många vattendrag som rinner ner i dalen. Man kunde också boka en buss som gick från Hvolsvöllur. Jag var så nervös. Så jag bestämde mig för att dokumentera det hela ordentligt. Och ja, jag är väl medveten om att jag syns i backspegeln.

Morgon i Hvolsvöllur, och den enda bild jag har av alla islandshästar.

Bussen till Þórsmörk.

Först en bit på Ringvägen.

Sen sväng vänster förbi Seljalandsfoss.

Asfalten försvann.

Grusvägen blev smalare.

Ett av de bredare vattendragen.

Eyjafjallajökull.

Framme!

Det var inte så farligt, visade det sig. Väl framme var det för tidigt för check-in, så vi lämnade bagaget i det gemensamma köket och såg ut en lagom tur att gå. Det stämde inte helt med färgmarkeringarna på kartan och på de faktiska stigarna, men tur var väl det, för då kom vi oavsiktligt längre söderut och fick en utsikt jag hoppas ingen av oss glömmer. Det blev också så att vi gick rundan åt motsatt håll än planerat, men det var också bra, eftersom det blev en mycket lättare stig på slutet. Det var så grönt och så vackert. Och för första gången gick vi i skog.

Annelie utanför stugan vi sov i.

Så grönt!

Eyjafjallajökull.

Utsikt från Valahnúkur (465 möh) österut mot Mýrdalsjökull.

Bussen från Básar korsar Krossá på väg till Langidalur.

Västerut såg man ända till havet.

Langidalur.

Fläcknycklar (Dactylorhiza maculata) och fjällyxne (Pseudorchis straminea).

Grönkulla (Dactylorhiza viridis).

Topplåsbräken (Botrychium lanceolatum). Ett av resans finaste fynd, enligt min åsikt.

Det är svårt att visa på en platt bild hur brant det var bitvis.

Där uppe var vi. Lagt in en bit av bilden i verklig storlek för att försöka ge ett hum om avståndet. Ja, de där är människor på toppen.

En av alla rödvingetrastar (Turdus iliacus) vi såg under veckan.

Därifrån kom vi i morse.

Fjällsippor (Dryas octopetala).

Plötsligt hörde vi ett konstigt ljud och ut ur dvärgbjörken kom en fjällripa. Hon var SÅ fin. Kolla bara på de där lurviga små benen!

Och hon hade en unge!

Dit upp kunde man också gå. Skulle kunna vara Tindfjöll (628 möh).

Valahnúkur igen.

I det där vitklöverhavet (Trifolium repens) hade Farin trivts.

Midsommarblomster (G. sylvaticum).

Jag är fortfarande lite chockad efter mötet med fjällripan. Hon var så nära, kanske tre meter. Det första jag utbrast var Heeeej förlåååååt, men jag tänkte att står jag still blir hon inte ännu mer rädd. Men när ungen dök upp och Annelie började rycka i ärmen insåg jag att det var dags att gå. Det var en av de roligaste turerna jag gått. Upp och ner, brant och platt, massor av växter och djur. Vi tog fem timmar på oss, men utan matpauser, botaniserande och fotande skulle man säkert kunna gå på halva tiden.

När vi kom tillbaka till Volcano Huts kunde vi checka in. Vi skulle bo i en stuga för 16 personer, men jag lade märke till att där fanns bara sittplatser till hälften så många. Dock var det lilla pentryt välutrustat och det fanns ett helt badrum. Vi gick ut en sväng igen, längs den bergvägg som gick söder om lägret, för att titta på all strandvial (Lathyrus japonicus).

Strandvial (Lathyrus japonicus).

Fjällsippa (D. octopetala), fotad genom luppen med mobilkameran.

Stenbär (Rubus saxatilis) på väg att migrera.

Hästhoven syns tydligt i stenbärbilden, men där är faktiskt också ett par fjällrävspår. Två av de andra i vår stuga hade sett en stryka omkring vid huvudbyggnaden dagen innan. Efter en välbehövlig dusch gick vi ut ännu en gång. Kvällssolen var framme och det kändes lite vemodigt att behöva åka därifrån redan morgonen efter.

Markarfljót.

Strandglim (S. uniflora).

Hejdå Þórsmörk!

Bussen tillbaka till Hvolsvöllur gick strax innan nio, och vi var tillbaka vid bilen strax efter tio. Vi hann precis lämna väskorna på Bus Hostel i Reykjavik där vi skulle sova och sen lämna in bilen i tid. Jag hade bestämt tid med Kalina, en kollega på Islands universitet som jag träffat på kurs och konferens tidigare. Hon tog med oss till Matur og Drikkur vid hamnen. Jag åt fiskgratäng med stekt potatis, det var riktigt, riktigt gott. Och till efterrätt beställde Kalina in kleinur, en sorts isländsk dessert. Tänk typ friterade kardemummabullar. Dit rekommenderar jag ett besök!

Efter den mycket trevliga lunchen besökte vi museumet Whales of Iceland. Där hade de byggt upp alla valarter som observerats i isländska vatten i verklig storlek. Det var tufft.

Annelie och späckhuggaren på Whales of Iceland.

Annelie var nära att bli uppäten av kaskeloten.

Om jag minns rätt – vikval, knölval, blåval, sillval, grönlandsval och rätval.

Vi gick genom stan, förbi Hallgrímskirkja bland annat, och tillbaka till hostelet. Vi hade turen att få ett fyrbäddsrum för oss själva.

Hallgrímskirkja.

Roligt plåthus i centrum.

Fler plåthus.

Ungefärliga positioner av 1. Reyjkavik, 2. Kerið, 3. Urriðafoss, 4. Hvolsvöllur, 5. Seljalandsfoss, 6. Dyrhólaey, 7. Skaftafell, 8. Dverghamrar, 9. Fjaðrárgljúfur, 10. Reynisfjara, 11. Skógafoss, 12. Þórsmörk

Eftersom våra flyg gick ganska tidigt ställde vi klockan på fyra. Vi åkte förbi de stora lupinfälten igen och sa hejdå utanför gaten. När Annelie gått gick jag och shoppade lite. Gissa vilket väder som mötte mig i Bergen? Regn, såklart.

Ja, vilken resa, alltså. Dit måste man åka igen. Har ju hela östkusten kvar!

Posted in Blogg, Foto, Natur, Resa, Upptäcktsfärd | Leave a comment