Det var varmt, det var hus- och ladusvalor, syrsorna sjöng ikapp med grodorna på kvällen, man fick inte slänga toapapperet i toaletten, det var pastasallad och fetaost, vi fick myggbett och solbränna, bergen var alltid synliga och vattnet var blått. Men vi tar det från början.
Det här var det första som mötte oss när vi gick ut från flygplatsen. Wow, var det enda jag kunde säga. Station manager Giorgos mötte oss på flygplatsen och väntade tålmodigt den timme det tog för oss att reda ut vem som skulle betala och köra hyrbilarna, sen tog han med oss och handlade frukost till kommande dagar, samt visade vägen till Navarino Environmental Observatory, den forskningsstation en timmes bergbildfärg från Kalamata där vi skulle bo.
Så, när vi kom fram var det bara att ta sig ett passerkort, bädda och sen börja snarka. Kvällsmat var jag för trött för att tänka på.
Min och Linas balkong är den längst upp till höger.
Söndagen började med en liten introduktion från chefen Karin från Stockholms Universitet om själva forskningsstationen. Egentligen är den till för geologisk och klimatologisk forskning, men den fungerade ju fantastiskt bra som bas för oss botanister också. Sedan tog Giorgos med oss till golfresortet precis bredvid och visade Navarino Natura Hall och tornet där se samlar information om atmosfären. Varmt var det, men ack så vackert.
Ett golfhål med vacker utsikt.
Olivträd fanns det överallt vi åkte, hela veckan.
Botanister in action.
Giorgos i fågelrummet i Navarino Natura Hall.
Observationstornet.
Utsikt mot söder.
Det var svårt att skynda sig tillbaka, fanns ju så mycket att titta på, både på nära och på långt håll. Det växte massor av rosmarin, lavendel och jättegräset Arundo donax längs vägen och steglitsarna tjipprade i cypresserna. Det blev pastasalladlunch på stationen och sedan vandring för oss kursare mot stranden. Dock kom vi aldrig till stranden, var återigen för mycket intressant på vägen.
Vem har sagt att gräs är fult? Briza maxima och Lagurus ovatus.
Chrysantemum coronarium.
Sandra visar upp den fantastiska baljan till Medicago orbicularis.
Kvällsmat åt vi i grannbyn Gialova, på östra stranden till Navarino Bay.
Måndagen började med en halvtimmes bilfärd för att möta upp med Giorgos halvvägs till Kalamata, där han tog oss längs en ofantligt brant (på båda hållen) och slingrig grusväg till Polylimnio, ett område med en samling mindre vattenfall och små sjöar, som namnet antyder. Gick på toa i buskarna och blev riven till tusen av buskarna. Men jag hittade en väldigt söt cyklamen. Det var knappt en kilometer nerförsbacke till första vattenfallet från parkeringen, men det tog oss över en timme att nå dit. SÅ många fina arter. Var framåt tretiden väldigt varm och hade för lite vatten med mig, så kursledaren tvingade ner mina fötter i vattnet. Det var iskallt, men kändes skönt efteråt. Tur att jag inte trampade på någon av krabborna.
Cypresser och olivträd.
Stora gröna skalbaggar flög omkring oss och ödlor kilade längs stigarna.
Lunch i den lilla skuggan som fanns. Efter att ha suttit en kvart på en spetsig sten och jag ställde mig upp fick jag kramp i skrevet. Det var en av de konstigaste känslorna jag upplevt…
Lina och det största vattenfallet.
Aristolochia sempervirens, en pipranka.
Blev en tidig kvällsmat i Gialova, där vi delade på smårätter och åt på äkta grekiskt vis.
Emma och katten som bets.
Stranden vid NEO.
På tisdagen tog vi den där turen till stranden igen, men denna gång utan att stanna alltför ofta på vägen dit. Såg en gul vallmo och fick sand i pastasalladen.
Därefter åkte vi norrut till Marathopoli och gjorde lite stadsbotanik.
En agaves blomställning. Ni växjöbor kanske kommer ihåg att det var en sån som blommade i Linnéparken för några år sedan.
Urtica membranaica och Melia azedara.
Carpobrotus acinaciformis.
Häftigare hund får man leta efter. Hon gick fram och tiggde en klapp när vi varit och handlat i butiken hon vaktade. Katten strök runt kvällsbordet. Det var roliga servitörer, de verkade aldrig ha tid att stanna för att lyssna på hela vår beställning.
Onsdagen började med sovmorgon och en kort fylogenetisk genomgång av vad vi dittills sett, sedan en tur till Kalamari waterfall strax utanför Gialova.
Citrus limon, aka citron.
Kan knappt fatta att jag fick se en vild Nigella. En av de häftigaste blommorna jag vet.
Lite perspektiv på hur stort gräset Arundo donax är.
Kalamari waterfall.
Halt och kallt var det. Foto: Sandra.
Min favoritormbunke Adiantum raddianum växte längs vattnet.
Vandrande pinne som trodde den kunde fajta oss.
Efter vattenfallet bar det av till Pylos, vid sydöstra stranden i Navarino Bay. Vandrade upp mot fortet och njöt av utsikten samt intog veckans minst goda middag. Vi valde nog bara fel restaurang, åt jättegod pistageglass under Platanus-träden på torget innan.
Fantastisk växtkraft på fortets väggar.
Där utanför ligger Medelhavet.
Kvällens matsällskap.
På torsdagen hade Giorgos kommit tillbaka från mötet med SUs rektor i Aten och tog med oss upp i bergen norr om Kalamata. HERREGUD vad kurvor! Annelie var jätteduktig förare och körde oss inte över något stup. Hade nog tre olika grader av lock för öronen under dagen. Vet inte riktigt hur många meter över havet vi var, men det var inte så högt att det var kallt eller svårt att andas. Många av växterna vi hittade var söta miniatyrer av sina släktingar, till exempel Erophila verna (senapsväxt) och en Arabis (nejlikväxt).
Cyclamen repandum och en Anemone (samma släkte som vitsippa).
Ser ni vägarna?
Pinus, Euphorbia och Aubretia.
Stannade för att kunna ta en ordentlig titt på ädelgranarna och fann ett litet kapell. Det var mycket prydligt utsmyckat inuti.
Vägen ner var läskigare än upp, men jag var så trött att jag somnade ett par minuter mitt i svängarna. Middag blev det i Marathopoli, eftersom det var så lyckat sist.
Min första bolmört (Hyoscyamus albus). Den åt jag inte.
Sista dagen spenderade vi vid Gialova lagun. Det var den varmaste dagen dittills, men av någon anledning var jag nästan oberörd av det. Allt var så så fantastiskt och jag var så glad att jag knappt hann tänka på temperaturen.
Cyperaceae vs. Juncaceae och Asphodelus aestivus.
Stranden mot Navarino Bay.
Zoologiserade en stund och hittade massor av eremitkräftor, en krabba, småfisk, plattfisk och en anemon. Annelie hade med sig snorkeln och var helt lyrisk. Jag tyckte jag var modig som gick ut till knäna.
En liten plattfisk.
Efter stranden var hälften av gänget trötta och ville hem, men jag, Sandra, Annelie, Lina och Karin tog till fötterna och svettades oss upp till Paliokastro. Väl värt mödan.
Yttermuren.
Annelie och Karin läser på skylten.
Voidokilia Bay, eller “svampen” som vi kallade den.
Dessa vårtbitare hoppade överallt i gräset.
Paliokastro från Voidokilia.
Efter en välbehövlig dusch bar det av för hela gänget till Gialova för en sista middag. Jag satt och tänkte på hur allt varit över förväntan, att polfilter är det bästa tillbehöret du kan köpa till din kamera och att jag var tacksam för att gympaskorna inte gett mig skavsår. Vi åt ost och grekisk sallad så det sprutade ur öronen på oss och allt var bara så himla trevligt. Ingen verkade vilja åka hem.
Månen var lika stor som gatlamporna.
Jag har ju aldrig varit i något medelhavsland förut (Mallorca som bebis gills inte), så jag kan inte jämföra med så mycket annat, men jag tror ändå det hade varit en helt annan upplevelse att åka till något mer turistigt. De enda turisterna vi såg var golfarna på planet och de höll ju sig innanför resortets grindar. Det här kändes som äkta Grekland.
Nu väntar vi på att våren ska bryta ut på riktigt här i norr. Fick ju en ordentlig försmak av sommar!
