På äventyr med Sofia – Vidden

Dagen efter Gullfjellet tog vi bussen upp till Montana för att ta oss upp på Ulriken, över Vidden och bort till Fløyen, en runda på ca 16 km. Vi tyckte inte att vi gick särskilt långsamt, men nog gick (och sprang) typ alla förbi oss ändå. Men det fanns en utsikt att titta på och stenar på stigen att akta sig för, så vi fortsatte i vår egna, lagom, takt.

Mitt hus är det röda precis till vänster om de fyra, stora, vita.

Mitt hus är det röda precis till vänster om de fyra, stora, vita.

Hagtornsrost (Gymnosporangium clavariiforme) på sin primära värd en (Juniperus communis).

Hagtornsrost (Gymnosporangium clavariiforme) på sin primära värd en (Juniperus communis).

Vassdalvatnet.

Vassdalvatnet.

Den där antennen skulle vi gå förbi senare under dagen.

Den där antennen skulle vi gå förbi senare under dagen.

Langelivatnet.

Langelivatnet.

Svartediket.

Svartediket.

Jordal.

Jordal.

Tittar man noga ser man vägmarkeringarna. Där gick vi!

Tittar man noga ser man vägmarkeringarna. Där gick vi!

Antennen vid Ulriksbanen.

Antennen vid Ulriksbanen.

Vart tog vägen vägen?

Vart tog vägen vägen?

Byfjorden.

Byfjorden.

Tindevatnet.

Tindevatnet.

Fjällkåpa (Alchemilla alpina).

Fjällkåpa (Alchemilla alpina).

Framme vid Fløibanen!

Framme vid Fløibanen!

Centrum.

Centrum.

Løvstakken.

Løvstakken.

Gråsparv.

Gråsparv.

Har ni mat?

Har ni mat?

Efter mycket debatterande med mig själv och mina fötter tog vi Fløibanen ner till Bryggen och därifrån bussen hem. Åtta timmar hade vi tagit på oss. Verkligen ingen rekordtid, men att njuta av naturen får ta den tid det tar. Den där turen ska jag också gå när lite mer grönska kommit upp.

Vi startade vid den röda linjen.

Vi startade vid den röda linjen.

Posted in Foto, Natur, Upptäcktsfärd | Leave a comment

På äventyr med Sofia – Gullfjellet

I onsdags kväll kom Sofia hit med flyget från Stockholm. Från busshållplatsen till dörren insåg jag på alla Sofias kommentarer att jag gått och blivit hemmablind. Kanske sätter allt regn mer spår i det undermedvetna tyckandet än man tror, för jag vet ju egentligen att det är väldigt vackert här.

På torsdagsmorgonen tog vi mina husvärdars lilla skåpbil till Osavatnet rakt öster om stan. Jag hade sovit rätt dåligt för att jag var nervös för okänd bil och storstadskörning, men jag svängde rätt i alla rondeller och klarade möte med både lastbil och buss på den smalaste vägen! Från Osavatnet tog vi sikte på Redningshytten på Gullfjellet, en stigning på ca 300 höjdmeter. Om vi orkade och hade tid var tanken att vi skulle ta oss ända till toppen på nästan 1000 meters höjd (dvs 400 höjdmeter till). Stenskvättorna kvittrade, molnen rullade in, hagel kom i tre omgångar, solen tittade fram två minuter åt gången och utsikten var fantastisk även om våren knappt kommit där uppe.

Stenskvätta.

Stenskvätta.

Tuvull (Eriophorum vagnatum).

Tuvull (Eriophorum vagnatum).

Tuvsäv (Trichophorum cespitosum) på väg upp.

Tuvsäv (Trichophorum cespitosum) på väg upp.

En hurtigbulle gick förbi oss i början på stigen och mötte oss sedan på väg ner när vi kommit ungefär halvvägs. Väl uppe i räddningshytten hittade vi en gästbok där folk skrivit vilken dag och vilket klockslag de var där. Vi kunde konstatera att vi var en timme och tio minuter efter den där kvinnan, men vi hittade hennes namn på flera ställen och tänkte att går man upp där flera gånger i veckan kanske man inte behöver stanna och fota var tionde meter som en annan.

När vi vilat benen lite bestämde vi oss för att fortsätta. Dock kom vi inte mer än en kilometer till, sen var det för mycket snö och det hade vi inte utrustning till att ta oss över. Men det gjorde inte så mycket. Vi vände tillbaka till hytten och stack iväg på ett litet sidospår istället.

Redningshytten.

Redningshytten.

Sofia var helt fascinerad av stenarna. Givetvis övertalade hon mig att ta med en av de största. Nu ligger den utanför dörren och påminner om en trevlig tur!

Sofia var helt fascinerad av stenarna. Givetvis övertalade hon mig att ta med en av de största. Nu ligger den utanför dörren och påminner om en trevlig tur!

Svartavatnet.

Svartavatnet.

Vårfryle (Luzula pilosa).

Vårfryle (Luzula pilosa).

Den i Sverige ovanliga storfrylen (Luzula sylvatica) fanns överallt på fjället.

Den i Sverige ovanliga storfrylen (Luzula sylvatica) fanns överallt på fjället.

Polkagrisrandiga vitsippor (Anemone nemorosa).

Polkagrisrandiga vitsippor (Anemone nemorosa).

Ja dit får man försöka ta sig tillbaka på sensommaren och se lite andra blommande växter än frylen och halvgräs. Då kanske snön låter en komma till toppen också!

Vi gick till den röda pricken och tillbaka.

Vi gick till den röda pricken och tillbaka.

Posted in Foto, Natur, Upptäcktsfärd | Leave a comment

Ängsbräsmorna i gräsmattan

Nu har ängsbräsman (Cardamine pratensis) i fönstret vissnat, men ute blommar alla de andra!

Posted in Foto, Natur, Vardag | Leave a comment

Ängsbräsman i fönstret

Våren börjar så sakteliga komma hit till Bergen, men jag tyckte det gick lite långsamt. Därför jag tog in en av alla ängsbräsmor (Cardamine pratensis) i gräsmattan utanför huset och tänkte att den kanske slår ut lite fortare då. Mycket riktigt gjorde den det, och medan snön vräkte ner förra lördagen stod den och blommade så fint i mitt fönster.

Blommar gör faktiskt också en av mina kaktusar.

Posted in Foto, Natur, Vardag | Leave a comment

Nya objektivet

Posted in Foto, Natur, Vardag | 1 Comment

Skjeggkre

När jag flyttade in i min souterrängvåning stod det i kontraktet att jag inte fick ha husdjur. Kanske lika bra det när jag anser mig bara kunna ta hand om kaktusar eftersom de behöver vattnas så sällan. Dock skulle det visa sig att det fanns inbyggda husdjur.

Den “nya” arten långsprötad silverfisk (Ctenolepisma longicaudata), eller skjeggkre på norska, är större än den vanliga silverfisken och är inte lika skygg. Jag har sett larver, mellanformer och vuxna, som dessa. Den nedre var nästan fem centimeter, spröt inräknade. Sen blev den mos, men så kom jag på att jag kunde fånga och frysa dem, och sen ta med till jobbet så att entomologerna kan lägga in dem i samlingarna. Tyvärr tappar de stora delar av antennerna och spröten (ursäkta om jag använder fel termer, jag är bättre på stoloner och trichomer och sånt) när de fryses.

Jag har fått limfällor av min husvärd och de har lyckats fånga några stycken. Peppar peppar så har jag inte behövt mosa några levande på över två veckor nu!

Posted in Foto, Natur, Vardag | 1 Comment

Iskonst

Från Løvstakken är det många små bäckar som rinner ner. Några meter från där jag bor rinner en rakt över en bergvägg och skvätter och har sig. Och se så vackert det blev den ynka veckan vi hade snö.

Is-tornados!

Is-tornados!

Posted in Foto, Natur | 1 Comment

Utsikten i Bergen

Min utsikt är vacker i alla väder.

Posted in Foto, Natur, Upptäcktsfärd, Vardag | Leave a comment

På äventyr med Annelie – Abisko

Var var vi? Tåget mot Abisko. Eftersom vi bestämt att vi skulle göra dagsturer, och man inte kommer jättelångt per tidsenhet i botaniktempo, hade vi bokat en bil och klev därför av i Kiruna. Där blev vi upphämtade av en man från uthyrningsfirman som körde oss till kontoret i centrum. Vi blev storleksuppgraderade till en snygg röd KIA, som automagiskt fällde in backspeglarna när man låste, eftersom de hade slut på den mindre storleken vi bokat. Som på Gotland fick Annelie sköta allt körande på grund av min hyfsat nyopererade hand. Turligt nog hade mina kartläsarkunskaper blivit bättre.

Efter det lilla köksutstyrbakslaget i Burgsvik hade Annelie mailat och försäkrat sig om att det på turiststationen skulle finnas ett fullt utrustat kök, men när vi checkat in och kollat in en lämplig tältplats, var fyra kokplattor allt som mötte oss. Inga redskap. Så vi gick tillbaka och de lät oss då tack och lov använda köket på vandrarhemmet. Tältplatsen vi sett ut var dock inge bra, det var bara sten i marken och tältpinnarna gick inte att få ner. Vi fick lägga oss i ett lite fuktigare parti, men vi visste i alla fall att tältet skulle stå kvar om det började blåsa.

Medan de flesta andra verkade leva på fryspizza från butiken vid receptionen, lagade vi riktig mat (att vi också sänkte oss till den nivån senare under veckan behöver vi ju inte skryta om). Laxen tog dock liiite för lång tid på sig att bli färdig för att tålamodet skulle räcka hela vägen. Det kanske inte var läge att klaga, men jag flyttade från korridorsrummet av en anledning – att inte behöva brottas med med folk i köket. Nya sovsäcken var däremot en succé.

Ankomst till Kiruna.

Ankomst till Kiruna.

På väg till Abisko.

På väg till Abisko.

Månlåsbräken (Botrychium lunaria) utanför servicehuset.

Månlåsbräken (Botrychium lunaria) utanför servicehuset.

Vi mjukstartade nästa dag med en vända till Paddus, knappt halvvägs på stigen mot Lapporten. I diket mellan turiststationen och forskningsstationen fick jag äntligen se jordranunkel (Ranunculus hyperboreus), som vi letade efter utan framgång förra året. Tyvärr var det mycket som var överblommat, men det var ändå många kära återseenden från i fjol.

Annelie undersöker vitmosslav.

Annelie undersöker vitmosslav.

Tänk att vara så liten att ett vattenklöver blir som en palm.

Tänk att vara så liten att en vattenklöver blir som en palm.

Torneträsk.

Torneträsk.

Praktorangelav.

Praktorangelav.

Den fridlysta mångfingerörten (Potentilla multifida).

Den fridlysta mångfingerörten (Potentilla multifida).

På kvällen gick vi en sväng längs kanjonen, bort till fågelskådarplatsen och sen ner till deltat. Fågelskyddet upphörde bara veckan innan, men det enda vi såg, och kunde artbestämma, var en rödvingetrast.

Abiskojåkka.

Abiskojåkka.

Nej, jag har inte vridit på denna bild. En bräcka med halvt trasig gravitropism.

Nej, jag har inte vridit på denna bild. En bräcka med halvt trasig gravitropism.

Det lilla deltat.

Det lilla deltat.

Knoppbräcka (Saxifraga cernua).

Knoppbräcka (Saxifraga cernua).

Nästa dag gav vi oss på att gå Rihtunjirastigen upp till toppstugan på Njulla. Vad jag kom ihåg var det en ordentlig stigning, men inte mindes jag att sista biten var så fruktansvärt utmattande. Jaja, det var kanske lika bra. Fantastiskt var att få se alla brudborstar (Cirsium heterophyllum) och fjällskäror (Saussurea alpina) i blom, det hade de inte hunnit göra när jag åkte hem förra året.

Början på Rihtunjirastigen upp på Njulla.

Början på Rihtunjirastigen upp på Njulla.

Slåtterblommorna (Parnassia palustris) var överallt. Tyvärr var de flesta överblommade såhär års.

Slåtterblommorna (Parnassia palustris) var överallt. Tyvärr var de flesta överblommade såhär års.

Rihtunjira.

Rihtunjira.

Brudborste.

Brudborste.

En brudborste som vägrar att ge upp.

En brudborste som vägrar att ge upp.

Grönbräken (Asplenium viride).

Grönbräken (Asplenium viride).

Gullbräcka (Saxifraga aizoides).

Gullbräcka (Saxifraga aizoides).

Torneträsk.

Torneträsk.

En Salix är inte en Salix. Titta vad många gröna nyanser!

Ett vide är inte ett vide. Titta vad många gröna nyanser!

Även om några få midsommarblomster fortfarande blommade, var höstkänslan påtaglig.

Även om några få midsommarblomster fortfarande blommade, var höstkänslan påtaglig.

Kvanne (Angelica archangelica).

Kvanne (Angelica archangelica).

Jag hatar uppförsbackar, de gör mig förbannad. Oftast får man dock en fin belöning när man kommer upp. Typ en kopp te (för 25 kr) eller fantastisk utsikt. En dam frågade Annelie hur hon mådde egentligen, och vi fattade ingenting. Visade sig att hon sett när Annelie, lite längre ner i backen, på sitt vanliga sätt dykt ner på marken med luppen i högsta hugg när vi tittade på glansstarr (Carex saxatilis). Det var ju trevligt att hon brydde sig. Från toppstugan tog vi sikte på en snölega strax öster om Slåttatjåkkas topp.

Yes, det var kallt.

Yes, det var kallt.

Tätört (Pinguicula vulgaris).

Tätört (Pinguicula vulgaris).

Sjtärnbräcka (Saxifraga stellaris).

Stjärnbräcka (Saxifraga stellaris).

Dvärgvide (Salix herbacea), "världens minsta träd".

Dvärgvide (Salix herbacea), “världens minsta träd”.

Fjällfibbla (Hieracium sect. alpina).

Fjällfibbla (Hieracium sect. alpina).

Typ världens snyggaste ren kom springande uppför backen. Jag skulle också vilja ha fyra ben så det gick lite fortare.

Typ världens snyggaste ren kom springande uppför backen. Jag skulle också vilja ha fyra ben så det gick lite fortare.

Fjällsyra (Oxyria digyna). Så snygg.

Fjällsyra (Oxyria digyna). Så snygg.

På väg ner igen.

På väg ner igen.

Turiststationen närmast, forskningsstationen i mitten, och byn, tågstationen och vandrarhemmet längst bort.

Turiststationen närmast, forskningsstationen i mitten, och byn, tågstationen och vandrarhemmet längst bort.

Om jag är förbannad i uppförsbackar, så är jag livrädd i nedförsbackar. Man kan antingen gå samma väg tillbaka, eller ta den lite mindre spännande, men något mer lättpromenerade, vägen genom skidbacken.

Nästa dag var vi så trötta i benen att vi tog bilen över till Narvik. Det var helt sanslöst vad landskapet ändrade sig med en gång då vi kört över gränsen. Berg överallt och inte en raksträcka i sikte. Men så häftigt. I Narvik fick vi leta en bra stund efter gratis parkering, sen gick vi till turistinformationen och fick tips på ett par utkikspunkter. Linbanan upp på Narviksfjället var faktiskt bara hälften så dyr som den i Abisko, och idag kände vi för att spara på fötterna, så vi åkte upp vid kl 13 när de öppnade. Innan dess hann vi med en utsiktspunkt med vy mot väst och en titt nere i hamnen.

Ofotfjorden med mjölkört (Chamerion angustifolium) i förgrunden.

Ofotfjorden med mjölkört (Chamerion angustifolium) i förgrunden.

Brobygge. Vattnet var kristallklart, vilket gjorde att man tydligt såg allt äckligt som fanns under ytan. Typ tång, fisk, skålsnäckor och en liten sjöborre.

Brobygge. Vattnet var kristallklart, vilket gjorde att man tydligt såg allt läskigt som fanns under ytan. Typ tång, fisk, skålsnäckor och en liten sjöborre.

På väg upp på Narvikfjället.

På väg upp på Narvikfjället.

Tittut sa ett par dvärgranunkler (Ranunculus pygmaeus).

Tittut sa ett par dvärgranunkler (Ranunculus pygmaeus).

Axfryle (Luzula spicata).

Axfryle (Luzula spicata).

Min första fjällkåpa (Alchemilla alpina)!

Min första fjällkåpa (Alchemilla alpina)!

Ungefär precis efter att jag tog bilden på fjällkåpan var Annelie försvunnen. Jag letade en stund bland alla klippblock, sen började jag ropa, men fick inget svar. Först blev jag orolig att hon trillat nerför ett stup, men så tänkte jag att nej då hade hon skrikit och det hade jag nog hört. Jag började gå neråt igen mot linbanan och då hörde jag plötsligt henne ropa högt ovanifrån bakom mig. Det var väl tur.

Vi satt en stund vid linbanan och insåg att allt rabalder runtom handlade om att den gått sönder. Så, lagom glada i hågen började vi mot sena eftermiddagen att traska ner. Det dåliga var att vi fick reda på haveriet genom att lyssna på andra, det fanns ingen personal som upplyste folk eller ens någon lapp om att den var trasig. Hade vi varit vid lite godare sinne – det här var ju dagen då vi skulle spara på fötterna var det tänkt – så hade vi nog tagit lite mer tid på oss ner, för det var egentligen väldigt vackert i dikena och det fanns till och med blommande orkidéer. Vi mötte många som var på väg upp till fots, och med tanke på att det tog nästan en timme för oss att ta oss ner, kunde vi avfärda påståendet i vår broschyr att det skulle ta 45 minuter att gå upp. Modiga Annelie tyckte vi skulle gå och fråga om vi kunde få pengarna tillbaka för den uteblivna nedresan, men vi fick faktiskt hela beloppet tillbaka. I kontanter. I norska kroner. Så vi åkte till Coop och blev förfärade över priset på Polarbröd. Det är ju för tusan det man lever på i vildmarken! Ord jag lärde mig den här dagen var fredagskos, olympiske leker och keeper.

Nästa dag tog vi turen till Kärkevagge och Trollsjön. Fantastiskt ställe. Dalen är full av flyttblock och sjön sägs ha Sveriges längsta siktdjup på över 30 meter.

Fjällskära (Saussurea alpina) och några strån fjälltimotej (Phleum alpinum).

Fjällskära (Saussurea alpina) och några strån fjälltimotej (Phleum alpinum).

Om Gotland karaktäriserades av tulkört överallt, så var motsvarigheten här uppe kruståtel (DEschampsia flexuosa).

Om Gotland karaktäriserades av tulkört överallt, så var motsvarigheten här uppe kruståtel (Deschampsia flexuosa).


Fjällsippa (Dryas octopetala) i frukt.

Fjällsippa (Dryas octopetala) i frukt.

Mordvapen fanns det gott om.

Mordvapen fanns det gott om.

En vivipar fjällgröe (Poa alpina).

En vivipar fjällgröe (Poa alpina).

En vivipar fårsvingel (Festuca ovina).

En vivipar fårsvingel (Festuca ovina).

Ängssyra (Rumex acetosa) i full blom.

Ängssyra (Rumex acetosa) i full blom.

Trollsjön.

Trollsjön.

En blåklocka (Campanula rotundifolia) med två flikar för mycket!

En blåklocka (Campanula rotundifolia) med två flikar för mycket!

Den här dagen var det varmt, så även om det inte var lika brant blev man trött ändå. Det är ont om skugga här, så mycket vatten i bagaget rekommenderas om man är där en solig dag. Dock var det inte särskilt varmt i vattnet, vilket Annelie erfor.

På kvällen tog vi en tur till Silverfallet vid Björkliden. Det var ordentliga vågor på sjön och nästan lite obehagligt. Uppströms stod nordlåsbräknen (Botrychium boreale) kvar och parkeringen var full av ängsgentiana (Gentianella amarella).

Mjöklört.

Mjöklört.

Nordlåsbräken.

Nordlåsbräken.

Ögontröst (Euphrasia stricta).

Ögontröst (Euphrasia stricta).

Ängsgentiana.

Ängsgentiana.

Man blir alltid glad när något sällsynt finns i stora mängder.

Man blir alltid glad när något sällsynt finns i stora mängder.

Längs järnvägsspåret går Rallarvägen, där rallarna fraktade materialet för att bygga järnvägen. Vi körde till Tornehamn och gick en bit på den västerut. Sedan tog vi oss tillbaka till vägen och tänkte att vi kanske kunde gå längs ett skoterspår tillbaka till parkeringen. Det gick inte så bra, för den leden gick över diverse sankmark och videsnår och ingen av oss hade tagit stövlarna. Det blev istället ett ordentligt motionspass över stock och sten.

Humla på brudborste.

Humla på brudborste.

Paktajåkaluobbalah.

Paktajåkaluobbalah.

Hönsbär (Cornus suecica).

Hönsbär (Cornus suecica).

Torta (Cicerbita alpina).

Torta (Cicerbita alpina).

Av den bekymrade damen i toppstugan hade vi fått tips om en runda som vi gav oss på näst sista dagen. Först gick man en bit längs Abiskojåkka och Kungsleden till malmbrottet, sen vek man av åt öster och förbi en liten sjö.

Tänk att vi var ända där uppe för några dagar sedan.

Tänk att vi var ända där uppe för några dagar sedan.

Fjällsippa i blom.

Fjällsippa i blom.

Den rundan var vi dock färdiga med redan innan lunch, så vi fortsatte att följa Abiskojåkka norrut, men denna gång längs dess östra sida, bort till deltat igen.

Polarvide (Salix polaris). Världens näst minsta träd?

Polarvide (Salix polaris). Världens näst minsta träd?

Skogsfräken (Equisetum sylvaticum).

Skogsfräken (Equisetum sylvaticum).

På parkeringen hängde ett gäng gråsparvar som Annelie var livrädd att köra över varje gång vi backade ut. Hon gjorde ju dock inte situationen bättre genom att mata dem med knäckebröd och skylla på att de var för söta för att motstå. Tja, jag kan väl bara hålla med.

Jag lyckades räkna till tolv stycken.

Jag lyckades räkna till tolv stycken.

Bara för att vi inte hade något bättre för oss, åkte vi till ICA i Riksgränsen och handlade. Efter den upplevelsen skulle jag vilja döpa om den platsen till Capri-Sonneland. Jag har aldrig sett så mycket Capri-Sonne i hela mitt liv. Är det något norrmän är särskilt förtjusta i månntro? På vägen tillbaka stannade vi till vid Kopparåsen. Det stället gillade jag.

Snömärkeslaven visar hur högt snön brukar ligga.

Snömärkeslaven visar hur högt snön brukar ligga.

Kruståtel.

Kruståtel.

Märkligt hur stor skillnad det är i antalet pollinerade blommor i hönsbärens blomställning.

Märkligt hur stor skillnad det är i antalet pollinerade blommor i hönsbärens blomställning.

Var har vi varit? Vart ska vi?

Var har vi varit? Vart ska vi?

Sista dagen gick vi till Kårsafallen. På vägen dit gick man genom ett parti med tallar. Kändes lite konstigt att plötsligt få se barrträd efter att ha stirrat på fjällbjörkar och videsnår hela veckan.

Dvärglummer (Selaginella selaginoides). En av mina favoriter.

Dvärglummer (Selaginella selaginoides). En av mina favoriter.

Det här blev sista bilden med stora kameran, för sen tog batteriet slut. Men vilken bild!

Det här blev sista bilden med stora kameran, för sen tog batteriet slut. Men vilken bild!

Det är ju aldrig särskilt spännande att gå samma stig tillbaka, så vi försökte ta oss fram längs jåkken istället. Det visade sig vara lättare sagt än gjort, för stigen försvann titt som tätt, ibland fick vi gå ut i vattnet, och när allt vi såg var våtmark som inte höll en människas vikt drog vi oss upp i tallskogen igen.

Vill man ha tag på en sann djurvän är det till Annelie man ska ringa. En annan hade ju bara packat in alla flygfän i tältet som varit dumma nog att ta sig in dit, men Annelie hjälper dem iväg. Bilen skulle vara tillbakalämnad innan lunch, så vid tiotiden sa vi hejdå till gråsparvarna och till Lapporten och for tillbaka till Kiruna. På stationen knölade vi in så mycket vi kunde i ett värdeskåp medan vi gick och åt. När vi kom tillbaka för att hämta grejerna gick det inte att låsa upp. I panik ringde jag servicenumret som satt uppe på väggen och fick prata med någon kvinna som uppenbarligen satt i Stockholm och inte verkade haja att jag ringde som privatperson eftersom hon mer än en gång frågade efter min organisation. Jag tänkte att det kommer ju ordna sig, men himla typiskt att min pyjamas var inlåst. Efter en stund kom jag även på att jag inte skulle komma in i min lägenhet, för nycklarna var ju också inlåsta. Där ser man vad man undermedvetet prioriterar.

Tillslut fick vi dock upp skåpet. När vi tryckte allt vad vi kunde på skåpsdörren samtidigt som vi vred om nyckeln gick det upp. Skulle inte proppat det riktigt så fullt som vi gjorde helt enkelt. Två minuter senare kom en servicesnubbe och vi fick ursäkta oss för besväret. Jag var så lättad att jag fick sova i min pyjamas. Och att jag väl hemma kom in i min lägenhet.

Posted in Foto, Resa, Upptäcktsfärd | Leave a comment

På äventyr med Annelie – Gotland

Jag vet att jag sa förra året att jag haft den bästa sommaren i mitt liv. Det var då det. Herbariet, floristikundervisning, London, Gränna, exostosoperation och påföljande två veckors naturfylld sjukskrivning nere i Småland med personlig plåsterbytare (tack mamma), släktträffar och två veckolånga upptäcktsfärder på Gotland och runt Abisko med the one and only Annelie, bara för att nämna ett fåtal fantastiska händelser.

I april började vi planera resan till Norrland, och en liten tid senare frågade hon Vad säger du om en vecka på Gotland innan Abisko? Visst, sa jag, för på Gotland hade jag aldrig varit förut. Så hon bara pusslade ihop en rutt och poff så var klockan 04:00 den 6 augusti och jag åkte till Ropsten för att bli upphämtad av Annelie. Halv åtta gick färjan från Nynäshamn och lagom till förmiddagsglass var vi framme i Visby. Kryssen i floran började rulla in med en gång i form av sandsenap (Diplotaxis tenuiflora), gullusern (Medicago falcata), gulreseda (Reseda lutea), marviol (Cakile maritima) och bitterkrassing (Lepidium latifolium). Vi tog en tur inne i centrum och kollade in medeltidsmarknaden som tjuvstartat.

Annelie på Stora torget med sin nyinköpta kudde.

Annelie på Stora torget med sin nyinköpta kudde.

Enorma pestskråpblad (Petasites hybridus) vid Ringmuren.

Enorma pestskråpblad (Petasites hybridus) vid Ringmuren.

Mot kvällningen rullade vi vidare söderut, till Tofta camping. Vi slog upp tältet bredvid ett gäng överblommade purpurknipprötter (Epipactis atrorubens), sen gick vi ner till stranden och åt sallad från Coop samt knåpade ett par kryss till – sandrör (Ammophila arenaria) och axag (Schoenus ferrugineus). Solnedgången var helt fantastisk. På denna camping fick man inte vara spindelrädd, för det satt en hel del lockespindlar på dass. Detta skulle visa sig vara en bra egenskap att ha på de andra campingarna också. De var på alla toaletter.

Från Tofta åkte vi till Klintehamn och tog färjan över till Stora Karlsö. Värsta båtfärden jag varit med om. Framme fick vi en kort introduktion om regler och fåglar på ön, sen gick vi en guidad tur på nordvästra delen, från muséet och upp till fyren. Det handlade mest om geologi och mänsklig historia på ön, till exempel fick vi en påle utpekad som Vadhannuhette reste efter sig själv för att han tyckte det var en bedrift att ha tagit sig ut på ön. Vi fick höra att med tanke på dagens blåsväder hade vi nog alla gjort en större bedrift än vad han gjorde. Det var skönt att höra. Och så tittade vi naturligtvis på fåglarna. Kryssade såklart sillgrissla och tordmule, och senare hade vi turen att få se en svärta med ungar också. Efteråt gick vi upp till grottan Stora förvar, där vi fick se en liten tuva hjorttunga (Asplenum scolopendrium). Senare fick vi reda på att det tydligen var det enda exemplaret på hela ön. Till lunch fick vi sällskap av en avslappnad gråtrut.

Svårt att se, men det är ett hål i klinten. Går man genom sådana ska man tydligen bli tio år yngre.

Svårt att se, men det är ett stort hål i klinten. Går man genom sådana ska man tydligen bli tio år yngre.

I huvudsak tordmular och ejdrar simmade vid kusten.

I huvudsak tordmular och ejdrar simmade vid kusten.

Tordmular.

Tordmular.

Annelie och hjorttungan.

Annelie och hjorttungan.

Stora förvar.

Stora förvar.

Lunchsällskapet.

Lunchsällskapet.

Vi tog sista båten tillbaka till stora ön och åkte ner till Burgsvik. Receptionen var stängd och vi lärde oss att på campingar får man minsann ta med alla redskap om man vill laga mat från grunden. Det var lite pinsamt, men det ordnade sig tack vare ICAnära, så vi fick vår tacos i alla fall.

Från Burgsvik åkte vi vidare söderut, till Muskmyr. I broschyren stod det att stövlar kunde vara på sin plats, vilket visade sig kanske stämma bättre på våren. Vi letade förgäves efter gotländsk solvända, men vi fick se kärrlilja (Tofieldia calyculata) och kransmynta (Mentha x verticillata), och krissla (Inula salicina) var ett trevligt återseende. Vid det här laget hade vi sett fler orkidéer i frukt än vi kunde räkna, förhoppningsvis får man tillfälle att åka i maj/juni någon gång i framtiden och se dem blomma också. Det bästa med det här stället var tjattrandet mellan tre lärkfalkar vi fick lyssna på. De var så fina.

Från Muskmyr åkte vi ut till kusten och Holmhällar. När vi började närma oss kände vi en fruktansvärd stank och jag funderade på om de hade glömt tömma dasset eller något. Visade sig vara ruttnande tång, men som tur väl var kände man bara den doften i en riktning. Och herregud vad det blåste. Hela veckan blåste det. För två år sedan cyklade Annelie runt ön med Sandra och Erik, och jag tänkte flera gånger varje dag på hur glad jag var att vi hade bil.

Här fick jag alltså se mina första raukar. Några riktigt häftiga kryss halade vi in också -svartkavle (Alopecurus arundinaceus), strandskräppa (Rumex maritimus), sodaört (Salsola kali), strandmålla (Atriplex littoralis), lökgamander (Teucrium scordium) och sverigekryss på rödmire (Anagallis arvensis). Det blev ett litet glädjetjut på den sistnämnda.

Fossil!

Fossil!

En ensam liten rödmire. Något av det bästa på hela resan.

En ensam liten rödmire. Något av det bästa på hela resan.

Gåsörten (Argentina anserina) satsade hårt på sina stoloner.

Gåsörten (Argentina anserina) satsade hårt på sina stoloner.

Marviol.

Marviol.

Vitkindade gäss.

Vitkindade gäss.

Tältet slog vi denna kväll upp i Ljugarn. Jag var så sugen på pizza och det hittade vi på Bruna Dörren söder om campingen. Efteråt gick vi längs stranden till Folhammar, ett raukområde precis norr om campingen. På vägen höll jag nästan att gå rakt på en fältsippa (Pulsatilla pratensis)! De blommar egentligen i maj, så det var resans mest förvånansvärda fynd. Det var nästan mörkt, men vi lyckades ändå hitta martornen (Eryngium maritimum) som det här området delvis var känt för. En riktigt cool växt.

En saltarv (Honckenya peploides) med skruvmönster (normala utseendet till höger).

En saltarv (Honckenya peploides) med skruvmönster (normala utseendet till höger).

Fältsippa. Denna bild pryder nu bakgrunden på min telefon.

Fältsippa. Denna bild pryder numera bakgrunden på min telefon.

Martorn.

Martorn.

Nästa dag åkte vi först till Grogarnsberget. Vi parkerade vid södra delen och gick norrut längs kusten, rundade udden och gick tillbaka uppe på platån. Vi spanade och spanade, men såg inte den enda tuva mjältbräken som skulle finnas där. Men det var häftig natur. Och kalkstenarna så vita! När jag lyfte på byxbenet på kvällen kunde man se hur mycket det dammat.

Från Grogarnsberget åkte vi en bit sydväst till Östergarnsberget för att titta på kalkbräken (Gymnocarpium robertianum). Om man parkerar nere vid vägen väster om Östergarn och går några meter upp mot Flyktingkällan så står den där vid trappan. Tydligen ska de lukta apelsin, men så långt stoppade jag tyvärr inte ner näsan.

Kalkbräken.

Kalkbräken.

När vi kryssat kalkbräken åkte vi till Käldänge i närheten av Garda kyrka för att försöka hitta en annan raritet, blodtopp (Sanguisorba officinalis). Som Annelie anade visade det sig att ängen var slagen, men vi gick en sväng ändå och lyckades finna ett par överblommade exemplar, men också ett stort ståtligt som fortfarande blommade. Det där är också ett ställe man borde åka tillbaka till tidigare på sommaren, enligt länsstyrelsen har där påträffats över 150 kärlväxtarter. När vi svängde ut på stora vägen igen fick jag syn på sparris (Asparagus officinalis)!

Annelie kollar in blodtopp.

Annelie kollar in blodtopp.

Det var lite brådis från Käldänge, för vi hade sett en affisch på campingen om ett våffelställe inne i Ljugarn, och de hade ju inte öppet hur länge som helst på kvällen. I alla fall inte enligt Google. Vi letade och letade men där det skulle ligga var det helt igenbommat. Visade sig att öppettiderna hade Google inte fel om, däremot öppetdagar. De hade stängt för säsongen bara några dagar innan vi kom. Så vi åkte tillbaka till Folhammar för att få se det i lite bättre ljus.

Galler efter sömntornstekel.

Galler efter sömntornstekel.

Martorn igen. Kolla vad badass den är. Sticker igenom sina egna blad.

Martorn igen. Kolla vad badass den är. Sticker igenom sina egna blad.

Kvällsmat åt vi denna dag på strandkaféet söder om campingen. Jag tog hamburgaren och Annelie souvlakin. Efter en stund kom servitrisen tillbaka och sa att souvlakin var slut, så då tog Annelie laxen istället. Efter en stund kom hon tillbaka igen och ursäktade sig, för laxen var också slut. Det slutade med att Annelie fick kalventrecote till priset av en souvlaki. Trots att vi egentligen var proppmätta köpte vi varsin glass till efterrätt och gick tillbaka längs stranden. Där fanns det mer sparris!

Sparris.

Sparris.

Dammigt värre.

Dammigt värre.

Nästa dag packade vi ner tältet igen och åkte en ganska bra bit norrut, efter en liten omväg på grund av mina bristande kunskaper som kartläsare, till Asunden utanför Slite. Ön var till ganska nyligen ett militärt skyddsområde, men nu går där får och betar och där raukarna står på östsidan är det naturreservat. Vi letade luddvedel men såg nästan bara överblommade spåtistlar (Carlina vulgaris). Och tulkört (Vincetoxicum hirudinaria). Var det någon växt jag hade fått nog av när den här resan var slut så var det tulkört. Den var överallt! Jag sverigekryssade dock nicktistel (Carduus nutans). Den är så cool. När vi åt våra lunchmackor i det lilla hyfsat fårbajsfria lä vi fann fick vi underhållning av en näktarsamlande amiral.

Från Asunden fortsatte vi norrut och rundade Bästeträsk, Gotlands största sjö, och tänkte att där kunde vi väl sätta oss en stund. Det var så vackert, men så fruktansvärt blåsigt att det blev outhärdligt. Därför åkte vi vidare till Bunge, precis väster om Fårösund, och gick på Bungemuséet och åt gotlandsspecialiteten saffranspannkaka. Muséet består av gårdar och gårdsbyggnader ända från 1600-talet ditforslade från olika delar av Gotland. Det häftigaste var femvåningshuset på 1700-talsgården.

Bästeträsk.

Bästeträsk.

Femvåningshuset på 1700-talsgården.

Femvåningshuset på 1700-talsgården.

Saffranspannkaka.

Saffranspannkaka.

Mot kvällningen åkte vi in till Fårösund. Först gav vi oss på att leta klöverärt, men insåg att skulle vi hinna till campingen i Kappelshamn innan de stängde receptionen fick vi ge upp. Precis innan vi kom fram åkte vi förbi ett ställe som hette Gotlandsvåfflan och tänkte att dit måste vi ju gå för att kompensera för den våffla vi inte fick i Ljugarn. För första gången på hela veckan rullade molnen in och det kom ett stänk regn. Lyckligtvis fungerade också Kappelshamns camping som sportfält och det fanns ett klubbhus vi kunde värma oss i och ladda mobilerna samtidigt som vi tittade på OS. Inte för att jag saknat att titta på OS under veckan, men det råkade pågå gymnastik och det är en sport som till och med jag blir imponerad av.

Nästa dag klämde vi in hela fyra naturreservat på Fårö. Vi började i Marpes på västra sidan av ön. Först gick man genom lagom roligt kulturlandskap, men när vi kom ut till kusten var det som att andan försvann. Det var så fruktansvärt vackert. På vår jakt efter rödkörvel (Torilis japonica) snubblade vi nästan bokstavligt talat över knappag (Schoenus nigricans). Det är alltid en sån glädje när man springer på något dels av en slump, dels något som ser exakt ut som på bilden i boken. När vi kom fram till stället där rödkörveln enligt Artportalen skulle växa, hittade jag något som jag avfärdade som frukterna av en måra. Som tur väl var tog sig Annelie också en titt och kunde konstatera att det var visst rödkörvel. Det är inte första gången något sådant händer.

Marpes.

Marpes.

Knappag.

Knappag.

Från Marpes åkte vi längs kusten genom Digerhuvuds naturreservat och vidare till Langhammars. Plötsligt var det fullt med folk överallt. Inte så konstigt egentligen, med tanke på att det är i princip hit alla åker för att titta på raukar, men det kändes väldigt lustigt efter att ha varit mer eller mindre själva på de flesta ställen innan. Så ja, jag erkänner, ett antal huvuden har redigerats bort på följande bilder.

Sa jag att det blåste? Det förklarar varför Annelie har fleece på sig i strålande solsken.

Sa jag att det blåste? Det förklarar varför Annelie har hoodie och fleece på sig i strålande solsken.

Här blåste det så mycket att enarna snarare växte vågrätt än lodrätt.

Här blåste det så mycket att enarna snarare växte vågrätt än lodrätt.

Vad kan vara coolare än en öken i Afrika? En öken på Gotland såklart. Det var i alla fall så Ullahaus naturreservat presenterades. Det var som att gå i den lösa sanden på stranden i Tofta, eller Böda Sand på Öland för den delen, det vill säga ett ordentligt gympapass för låren och inte alls vad vi var sugna på. Inga myrlejon fanns kvar att ligga och spana på såhär års, men vi fick i alla fall se sandstarr (Carex arenaria).

Ullahau.

Ullahau.

Sista stoppet för dagen blev på öns sydligaste spets, Ryssnäs. Ett regn drog förbi som vi väntade ut i bilen och blev då belönade med en liten regnbåge. Enligt Artportalen hade folk hittat massor med vattenväxter här, men igen var vi antagligen för sent ute på året. Och jag vet inte om man får räkna ilandfluten bandtång (Zostera marina) som ett kryss. Ett makabert fynd vi gjorde var tiotalet döda unga måsar som låg på vägen. Man kan ju undra vad som hänt alla dem. Längst ut på udden står ett fikonträd någon någon gång planterat!

Ryssnäs.

Ryssnäs.

Den snälla åkertisteln som på denna ö inte verkade vara så snäll (Cirsium arvense var. maritima). Häftigt att den växer ute i vattnet.

Den snälla åkertisteln som på denna ö inte verkade vara så snäll (Cirsium arvense var. maritima). Häftigt att den växer ute i vattnet.

I ösregn beställde vi äntligen varsin våffla. Lite tråkigt att den inte var varm, men den var god ändå. Vi satt en ganska lång stund och tittade på gymnastiken på kvällen, och på morgonen plockade vi ihop tältet för sista gången denna resa.

Färjan skulle inte gå förrän sent på kvällen, så vi hann med en hel del under dagen. Först åkte vi till Lergraven och gick genom Lergravsporten. Vi hade nu alltså båda blivit 20 år yngre!

Lergravsporten.

Lergravsporten.

Grusslok (Melica ciliata), en annan art vi sett mer än nog av under veckan.

Grusslok (Melica ciliata), en annan art vi sett mer än nog av under veckan.

Äntligen lyckades jag få en bild på ett får. Bakifrån, men ändå.

Äntligen lyckades jag få en bild på ett får. Bakifrån, men ändå.

Från Lergraven åkte vi tillbaka förbi Kappelshamn, och sen västerut till Hall-Hangvar. När vi var helt säkra på att vi kört fel, och nästan kört på en stackars padda, kom vi fram. Där fanns imponerande klintar och fullt med strandkål (Crambe maritima). Enligt broschyren skulle man kunna gå hela kustremsan upp till norra udden, men efter att ha klättrat lite kom vi fram till att det var inget för oss. Tio kilometer enkel väg hade vi dessutom inte tid med.

Hall-Hangvar.

Hall-Hangvar.

Strandkål.

Strandkål i frukt.

Saltarv i massor.

Saltarv i massor.

Sista naturreservatet vi besökte var Brucebo strax norr om Visby. Dit ska jag definitivt åka tidigare på året någon gång, där verkar finnas hur mycket som helst jag inte sett. Vi hälsade på korna, grubblade över senapsväxten i kärren – som visade sig vara hybriden vinterfräne (Nasturtium x sterile) mellan de ovanliga källfräne och bäckfräne, tittade in i en liten grotta och vilade en stund i bilen. Man blir trött av att ha roligt varje dag i en hel vecka.

Brucebo.

Brucebo.

Vinterfräne.

Vinterfräne.

Tillbaka i Visby gick vi långa sträckor för att försöka hitta regnbyxor till Annelie och, faktiskt, varsin ny sovsäck. För så kallt som det var de sista tre nätterna insåg vi att vi inte skulle klara oss längst uppe i Norrland. Regnbyxor hittades, men alla sportbutiker hade fortfarande sommarutbud på sovsäckarna.

Dagen efter vi ankom till ön började medeltidsveckan i Visby, och nu var den inne på sin sjätte dag. Marknaden var lite mer folkfylld och jag köpte ett av de där skinnen jag gått och tänkt på hela veckan. Ironiskt nog blev det inget gotlandsfår, utan ett engelskt jättefår. Men det var för billigt för att låta bli (jag hoppas verkligen att det var det på grund av att det är allmänt billigare att hålla får där borta och inte för att de levt under sämre förhållanden). Nu ligger det i min soffa och gosar sig.

Långt efter midnatt var vi framme i Nynäshamn. Annelie var inte hemma förrän halv tre. Under de nästkommande 16 timmarna hann jag tvätta, åka in till stan för att köpa sovsäck bara för att bli skickad ut till Barkarby för just den jag ville ha var slut på citylagret, handla färdkost, äta, packa om och så in till T-centralen igen för att ta tåget mot Abisko.

Posted in Uncategorized | Leave a comment