Ya you betcha

Tisdag 26/7

Pappa och jag klev upp 04.00 för att ta till vingarna och flyga över pölen (uttryck hämtat från Luvan) och för en vecka bli Lennrrt och Naani. Det började gå lite fel i Åkarp där ett godståg fått lokfel och stod stilla på spåret så det bara var enkelspårigt en bit, men sen kom vi vidare förbi Malmö i alla fall, men blev stående i Hyllie. Varför? Ingen ström på bron. Jippi. Så de råder oss som har ett flyg att passa att ta taxin, men vi satt kvar och väntar en stund ändå för vi hade väldigt gott om tid på oss. Efter en stund ropade de att bussar var beställda, så alla sprang upp, men vi hann inte stå där mer än en minut förrän någon ropade att tåget gick igen. Jaja, det är ju bra att de ger oss motion inför en 18-timmarsresa.

Från Kastrup flög vi till Schiphol utanför Amsterdam och från Amsterdam direkt till Minneapolis. Fasten seatbeltskylten åkte bara på en enda gång medan vi var i luften och det var den smidigaste atlantflygningen pappa varit med om, sa han. Vi kollade på Gullivers resor (Jack Blackversionen), ett Mythbustersavsnitt, följde planet på kartan och löste korsord. Så mycket sömn blev det faktiskt inte.

När vi landat och skulle gå genom passkontrollen var den första frågan vi fick om vi var gifta. Jag hoppas verkligen inte han menade med varandra, men för säkerhets skull sa vi inte bara nej utan redogjorde för vårt släktskap. Därefter gick det väldigt fort så Ralph som skulle hämta oss hade inte hunnit fram än.

Det kanske är bäst att ta släktskapen här med en gång. Om ni tittar på det väldigt nedbantade släktträdet nedan så förstår ni att det var två av min pappas mormors bröder som utvandrade till USA i början på 1900-talet och att det nu var pappas sysslingar i Gustafs led som vi skulle hälsa på. Vad Roger gör där kommer jag till senare.

Första kvällen bjöds vi på hemgrillade hamburgare hos Ralph. Även Elaine och Charlottes familj var där. Såg en röd kardinal och fick gång på gång tala om vad jag gjorde nu för tiden (det var ju trots allt 11 år sedan vi sågs). Sist jag såg Jack och Will var de fem och tre, så de hade vuxit ganska mycket de också.

Ralphs hus. Foto: Pappa.

Redan klockan nio gick vi och la oss, hade då inte legat i en säng på 24 timmar, så var ganska skönt att få krypa ner faktiskt. Natten välkomnade oss med världens åskoväder, där blixtar smällde av säkert var tionde sekund. Dock mullrade det inte särskilt mycket, utom två riktiga brakknallar. En av dem släckte strömmen, men slog på den med en gång igen, fick vi reda på av Ralph morgonen efter.

 

Onsdag 27/7

Eftersom Ralphs fru Mona är narkossköterska och de dessutom idrottar väldigt mycket hela familjen hade de annat att välja på än supersöta sockerflingor till frukost. Fiberflingor med färska jätteblåbär och skivad banan var inte så dumt tillsammans med kanelte. Will utmanade mig, genom Ralph, på pingis efter att de kommit hem från simträningen. Det var riktigt skoj att spela faktiskt. Backhandsmashen satt fortfarande. Eller ja, några gånger i alla fall.

Scooter.

Klockan 11 åkte vi till Allans sjukhem i Apple Valley. Han var nämligen ett av skälen till att vi bokat resa så kort tid i förväg, han har haft Alzheimers i många år men på sista tiden har det förvärrats väldigt. Pappa ville testa att sjunga en psalm på svenska för honom, så han sjöng Tryggare kan ingen vara. Han förstod ju svenska när han var liten och det var en psalm de brukade sjunga då. Så när pappa sjöng var det som om någonting tändes inom honom och han försökte sjunga med. Ralph och Charlotte blev rörda till tårar för så alert hade han inte varit på länge. Det var ett fint ögonblick.

Sedan åkte vi med Ralph, Charlotte och Rick till Minnehaha Park för att äta fisk med bröd och säga hej till Hiawathastatyn som jag kommer ihåg från mitt förra besök (1999). De sa att de aldrig sett så mycket vatten i Minnehaha creek förut, så vattenfallet var ovanligt kraftigt i år. Medan vi stod där och tittade på vattnet lärde jag Charlotte lite om Trifolium repens och Ateraceae, medan hon lärde mig om milkweed. Det var hemskt varmt så vi gick en bit i skuggan utmed ån. Plötsligt kom Ralph på att hans parkering gick ut för en halvtimme sedan så vi fick skynda oss uppför de 138 trappstegen (långt vattenfall för att ligga inne i stan) till parkeringen. Han undslapp böter.

Hiawatha.

Minnehaha creek.

Därefter åkte vi till Guthrie Theater för att få lite utsikt över stan. På vägen passerade vi ett monument över de 13 personer som dog i broraset för fyra år sedan. Från teatern syntes även den nybyggda bron. Att komma in där var som att gå in i ett kylskåp om man jämför med utetemperaturen. Så skönt. Vi var även upp i gula rummet, eller The Amber Room, som det kallades. Vitbalansen ballade ur lite i kameran, kan jag ju säga.


Dammen, Mississippi och Stone Arch Bridge.

Till höger syns den nya bron de byggde efter den som rasade.

Downtown Minneapolis. Taget i det gula rummet.

Pappa och Ralph.

Sedan tog vi ett djupt andetag och gick ut i bastun igen för att gå en bit på the Stone Arch Bridge, en gammal järnvägsbro som gjorts om till gång- och cykelbro. Även segwaysällskap använder den till att rulla över dammen, såg vi.  Även dammen i Mississippi innehöll betydligt mer vatten än de någonsin sett. Bredvid teatern låg även Mill Ruins Park, ett område med gamla mjölkvarnar som man delvis låtit vara som de var, delvis renoverat till lägenheter.

Guthrie Theater.

Mill Ruins Park.

Därefter väntade en längre biltur i södra förorterna för att kolla in alla The Simshus för att sedan avsluta med en kanelglass i Edina. Det blev pizza och massor av grönsallad till kvällsmat och sen var jag färdig för sängen.

 

Torsdag 28/7

Eftersom det var stor simtävling på gång för Jack och Will åt vi frukost själva och hämtades klockan nio upp av Charlotte och Elaine för att bila upp till Bayfield vid Lake Superior i Wisconsin. Charlotte hade med sig en stor kartbok över USA som jag satt och läste den första trekvarten, sedan hade jag frågesport med dem. Där i stod nämligen vad alla staterna hade för smeknamn och huvudstäder. Smeknamnen var de inte så duktiga på, men Charlotte visste direkt vilken stat jag pratade om om jag nämnde huvudstaden. Hon kunde sin geografi. Vi kan ju se om ni kan, the Evergreen State, vilken är det? Washington.

I Duluth stannade vi och åt hot dogs och kikade runt i området vid Lift Bridge. Tro det eller ej, men jag tog mod till mig och doppade fötterna i Lake Superior. Bildbevis!

Pappa och jag framför Lift Bridge. Foto: Charlotte.

Duluth mot sydväst.

Lake Superior.

Jag HAR badat i Lake Superior. Hade jag stannat i lite längre hade nog hajarna kommit... Foto: Charlotte.

Det var dock svårt att komma upp, man bara sjönk ned i de där stenarna hela tiden. På en minut hade fötterna torkat för det var så varmt.

Sedan bar det iväg över Blatnik Bridge till Superior och därmed in i Wisconsin. Det var vägarbete på bron, så det tog sin lilla tid att ta sig ut ur stan. Därför kom vi inte fram till Bayfield förrän halv fyra på eftermiddagen. Vi hann med att snabbt säga hej till Bob, äldsta syskonet, och hans fru Del innan det var dags för Bob att gå till kyrkan (en av fem på den lilla orten) och förbereda sig inför konserten vi skulle gå och titta på. Del introducerade mig för det Minnsesotiska uttrycket ”Ya you betcha” och visade oss runt i hamnen efter att vi blivit servade av en Twilight-Jacoblookalike på Pier Plaza. Såg två skarvar och en gräsandhona. Kändes nästan som hemma.

Pier Plaza. Foto: Pappa.

Färjan ut till Madeleine Island (vad helt säker på att de sa Madland Island först). I bakgrunden syns även skolan vi sov i och Le Chateau. Foto: Pappa.

Vid hamnen.



Konserten innehöll sång, tvärflöjt, Bob på orgel och fyra personer på hand chimes. De var så coola, hade aldrig sett något liknande. De var fyra personer med tre var som spelade en ton var. Lite stressigt blev det när de skulle byta, men de skrattade bort det. Bob spelade Gammal Fäbodpsalm från Dalarna, som han även tänkt spela på Allans begravning. Förutom den var det en väldigt munter konsert. En tjej sjöng Andrew Lloyd Webbers version av Pie Jesu, vilken är en låt jag tycker mycket om.

 

Därefter tog Bob oss runt på orten och visade trädgårdarna han anlagt vid the Ritten House Inn och Le Chateau. Enligt Charlotte, som sett hur det såg ut innan, hade han gjort ett mycket bra jobb. En rosbuske som han planterat hade fått fler än 20 blommor per kvist!

Charlotte, Bob, Del och Elaine vid Le Chateau.

 

Utsikten över hamnen från vår svit.

 

Fredag 29/7

Bob och Del bodde i en gammal omgjord skola med utsikt över Le Chateau och hamnen, där vi sov i en av sviterna. Vaknade vid fem för att se soluppgången, men den kom liksom aldrig, så vid halv sex somnade jag igen och vaknade inte förrän sju, då den var långt över horisonten.

Denna frukost var inte riktigt lika dan som den vi ätit hos Ralph, det här var mycket sött bröd med blåbärsfyllning och glasyr över. Visst blev man mätt, men det kändes helt fel att äta efterrätt till frukost. Efter att ha poserat på lite familjekort var det dags för Bob att gå till jobbet, så Del visade oss var vi kunde köpa varsin Bayfieldtröja. Blev en hoodie för min del.

Vid 11-tiden styrde vi färden mot Webster, där Barbara, syskon nummer tre, bodde. Enligt Charlotte hade hon städat i två veckor inför vårt besök. Vi hälsade på hästarna och åt även här hemstekta hamburgare. Jakki visade mig det enorma solrosfältet bakom fodermajsfältet mitt emot deras hus. Det var så varmt, och så mycket kryp, men ack så vackert där var. Vi fick även träffa Max, deras väldigt tjocka trebenta katt. Han var riktigt gosig. Barbaras man Bob gav oss i uppgift att skriva om USAs sjukförsäkringssystem innan vi åkte hem. Det var roligt att lyssna på Charlottes och Barbaras kärleksfulla gnabbande med varann.

Trollslända på fodermajs.

Trollsländor i massor var där. Även flicksländor.

Det enorma solrosfältet.

Jakki och en av de stora blommorna som gjorde min fina vita t-shirt helt gul i nederkanten.

Det var ledsamt att åka därifrån, men vid fyratiden fotsatte vi vår resa hemåt. Dock väntade två stopp till. Det första var skulpturparken Franconia. Riktigt galna skulpturer många av dem, så det var skoj att gå runt där. När vi var på väg tillbaka till bilen fick Charlotte syn på en sköldpadda på vägen. Efter lite detektivarbete hemma kom jag fram till att det var en Eastern Common Snapping Turtle, eller Chelydra serpentina, alltså inte det bästa djuret att gulla med, men oj så häftig den var! Lätt en av de bästa grejerna med den här resan.

Smält bil.

Skjul i sele.

Sköldpaddan!

Sista stoppet var i den lilla orten Scandia, där pappa var under sin första USA-resa 1978. Han hade då ätit på Meisters och visats runt av Linnéa, dotter till den andra brodern Karl, och ville dels leta upp Meisters, dels veta om hon låg begraven på Scandias kyrkogård. Vi gick och letade lite men hittade ingen med hennes namn på, så vi frågade om vägen till Meister’s och åt även där hamburgare. Dock mycket grisigare än de hemgjorda vi fått hos Ralph och Barbara. Pappa hade tagit med sig en tröja som han köpt där -78 som han visade personalen. De tyckte det var jätteroligt. Sen fick pappa prata med en mycket närgången person som visste vart Roger, Linnéas bror Lynns son, det vill säga pappas syssling på Karls sida, bodde. Vi gav honom en riktig överraskning när vi knackade på klockan åtta på fredagskvällen, men när pappa visade släktträdet släppte rynkan mellan ögonbrynen på honom. Vi fick också träffa hans mexikanska fru Sarah och ett av deras små barnbarn. Eftersom vi inte hittat våra släktingar på kyrkogården körde han dit med oss och visade var hans föräldrar och farföräldrar låg begravda. Det var häftigt.

Pappa utanför Meister's.

Scandias kyrka. Foto: Pappa.

Lynns grav.

Halv tio på kvällen kunde vi äntligen kliva genom dörren till Charlottes hus där vi skulle tillbringa de sista två nätterna. Eftersom Jakki jobbar som flygvärdinna och flyger från Minneapolis bor hon i veckorna hos Charlotte, så därför bodde även hennes katt Kojii där. Hon var leksugen och rev upp mina händer, men vad gjorde det när jag också hade skoj.  Skulle skicka ett mail till Johan från deras iPad som ville rätta min svenska. Dock var jag för trött för att rätta tillbaka, så istället för pussar blev det pizzas till honom.

Minneapolis - Duluth - Bayfield - Webster - Scandia - Minneapolis

Lördag 30/7

Denna förmiddag bar det iväg till Mall of America, det vill säga USAs största shoppinggalleria. Vi var där -99 också, men då fattade jag aldrig att det var där vi var, haha. Först tittade vi lite på alla som åkte bergochdalbana och sedan började jakten på Converseskorna och iPoden jag fått order hemifrån att köpa. I tredje butiken vi letade i hittade vi helt vanliga Converse, så köpte ett par svarta till mig och ett par vita till Malin som hon frågat efter. Applebutiken och Microsoftbutiken låg mitt emot varann, och jag skulle nog påstå att det var ungefär lika mycket folk i båda,  dock var Applebutiken något mindre, så den såg fullare ut. De hade en Geniusdisk, haha. Sånt man bara ser i South Park. På tal om South Park så hittade jag en Chipotlerestaurang också.

Köpte i alla fall Johannes iPod och sedan spenderade pappa och jag en bra stund inne på skivbutiken Fye, medan stackars Charlotte fick sitta och vänta på oss. Köpte Fair to Midland – Broken Arrows, Rush – Roll the Bones och Megadeth – Greatest Hits, Back to the Start. Letade även efter en Minnesotatröja, men hittade ingen som föll mig i smaken. När jag sedan tittade på klockan blev jag väldigt förvånad – slurp så hade tre timmar gått och jag var helt utmattad.

Titta på människorna runt omkring så ser ni hur stor den är.

Vad som finns i mitten av Mall of America.

Så vi åkte hem, tog det lugnt och åkte sedan vid fem iväg för att äta med Ralph, Mona och Sara innan det var dags att titta på när Jack simmade final i rygg och fjäril. Herregud vad välorganiserat det var. De var uppe i över 70 heat den dagen och de var mig veterligen inte efter i schemat. Jag blev trött i armarna bara av att titta på. Ljudet var också ganska öronbedövande med den akustiken och alla hejarop. Innan vi gick och la oss andra kvällen hade Ralph hjälpt Jack och Will att raka ben och rygg. Det är ganska roligt att det är så noga.

Jack står vid nummer åtta.

 

Söndag 31/7

Började packa ihop mina grejer med en gång när jag vaknade på morgonen, men det var en viss katt som störde mig. Hon lade sig i mitt knä och lät som en trasig moped. Så mysigt. När jag varit på toa upptäckte jag att min parfym var borta, men hittade den sedan under en stol. Hade virat in den i en strumpa för att den inte skulle gå sönder, så antagligen hade Kojii trott att det var en boll och rullat iväg med den.

Charlotte gjorde American pancakes med blåbär till frukost och vid halv tolv åkte vi till Allan igen och sjöng lite till. Han var inte riktigt lika pigg den här gången, men försökte ändå sjunga med. Ralph och Elaine följde med hem till Charlotte och vi blev bjudna på fruktmellanmål och pappa visade Ralph MAD TV-klipp på Youtube som de skrattade högt åt.

Innan vi åkte till Jared för att se hur han bodde, spelade vi ett parti Jarts. Jag kommer inte ihåg vilka som vann, men jag lyckades aldrig träffa ringen, så Charlotte var hjälten i vårt lag. Tydligen är de där förbjudna nu, för folk hittade på olika sätt att kasta de stora pilarna på varandra snarare än i ringen. Det var så varmt att det blev imma på min kameralins.

Charlotte, Ralph och pappa spelar Jarts.

Eftersom Jared är CP-skadad bodde han i ett specialboende, ganska nära flygplatsen faktiskt. Han har ett munstycke som han kan styra både sin rullstol och sin dator med, så han visade en bild på Charlotte och Rick där han photoshoppat bort personer i bakgrunden och olika hemsidor han designat. Det var häftigt att se, man fattade knappt hur han kunde göra så avancerade grejer med endast ett litet munstycke.

Det var jobbigt att säga hej då, men tillslut satt vi i alla fall på planet tillbaka till Amsterdam. Skrattade åt Ice Age 3 och löste korsord, och inte heller denna gång blev det så mycket sömn. Det skakade betydligt mer den här gången, men jag försökte tänka att det bara var tunnelbanan, så då blev det inte så läskigt. När vi skulle kliva på Köpenhamnsplanet slog tröttheten till och jag somnade nästan medan vi väntade på att de skulle laga de trasiga toaletterna på planet. Sov hela vägen och även lite på tåget.

Strax innan start i Minneapolis.

De slutgiltiga souvenirerna - en Bayfieldtröja, en Minnesotatröja, svarta Converse och tre skivor.

I Växjö hämtade mormor och morfar oss eftersom mamma jobbade. De hade förberett värsta picknickkorgen och det var väldigt gott att få äta köttbullemackor till kvällsmat.

Underbar resa med underbara människor. Grät lite inombords när vi åkte hem. Hunnit med så mycket på så kort tid och ändå var det aldrig stressigt. Onsdag till fredag var de bästa dagarna, även om bilresan var lång, men det var så trevligt att prata med Charlotte. ”You are a good piece of information” sa hon när jag lärt henne lite Engrish. Under de här dagarna blev också mitt brittiska uttal mer och mer amerikanskt, men nu när jag är hemma igen är jag tillbaka där jag började.

Sov till tolv i tisdags och igår, men så jättejetlaggad tycker jag inte att jag är. I helgen väntar backstagearbete på Karl Oskardagarna, och förhoppningsvis kan jag knäppa en eller annan bild på en sjungande människa. Men nu är det god natt.

Ya you betcha.

This entry was posted in Blogg, Foto, Natur, Resa, Upptäcktsfärd. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.