På äventyr med Sofia – Gullfjellet

I onsdags kväll kom Sofia hit med flyget från Stockholm. Från busshållplatsen till dörren insåg jag på alla Sofias kommentarer att jag gått och blivit hemmablind. Kanske sätter allt regn mer spår i det undermedvetna tyckandet än man tror, för jag vet ju egentligen att det är väldigt vackert här.

På torsdagsmorgonen tog vi mina husvärdars lilla skåpbil till Osavatnet rakt öster om stan. Jag hade sovit rätt dåligt för att jag var nervös för okänd bil och storstadskörning, men jag svängde rätt i alla rondeller och klarade möte med både lastbil och buss på den smalaste vägen! Från Osavatnet tog vi sikte på Redningshytten på Gullfjellet, en stigning på ca 300 höjdmeter. Om vi orkade och hade tid var tanken att vi skulle ta oss ända till toppen på nästan 1000 meters höjd (dvs 400 höjdmeter till). Stenskvättorna kvittrade, molnen rullade in, hagel kom i tre omgångar, solen tittade fram två minuter åt gången och utsikten var fantastisk även om våren knappt kommit där uppe.

Stenskvätta.

Stenskvätta.

Tuvull (Eriophorum vagnatum).

Tuvull (Eriophorum vagnatum).

Tuvsäv (Trichophorum cespitosum) på väg upp.

Tuvsäv (Trichophorum cespitosum) på väg upp.

En hurtigbulle gick förbi oss i början på stigen och mötte oss sedan på väg ner när vi kommit ungefär halvvägs. Väl uppe i räddningshytten hittade vi en gästbok där folk skrivit vilken dag och vilket klockslag de var där. Vi kunde konstatera att vi var en timme och tio minuter efter den där kvinnan, men vi hittade hennes namn på flera ställen och tänkte att går man upp där flera gånger i veckan kanske man inte behöver stanna och fota var tionde meter som en annan.

När vi vilat benen lite bestämde vi oss för att fortsätta. Dock kom vi inte mer än en kilometer till, sen var det för mycket snö och det hade vi inte utrustning till att ta oss över. Men det gjorde inte så mycket. Vi vände tillbaka till hytten och stack iväg på ett litet sidospår istället.

Redningshytten.

Redningshytten.

Sofia var helt fascinerad av stenarna. Givetvis övertalade hon mig att ta med en av de största. Nu ligger den utanför dörren och påminner om en trevlig tur!

Sofia var helt fascinerad av stenarna. Givetvis övertalade hon mig att ta med en av de största. Nu ligger den utanför dörren och påminner om en trevlig tur!

Svartavatnet.

Svartavatnet.

Vårfryle (Luzula pilosa).

Vårfryle (Luzula pilosa).

Den i Sverige ovanliga storfrylen (Luzula sylvatica) fanns överallt på fjället.

Den i Sverige ovanliga storfrylen (Luzula sylvatica) fanns överallt på fjället.

Polkagrisrandiga vitsippor (Anemone nemorosa).

Polkagrisrandiga vitsippor (Anemone nemorosa).

Ja dit får man försöka ta sig tillbaka på sensommaren och se lite andra blommande växter än frylen och halvgräs. Då kanske snön låter en komma till toppen också!

Vi gick till den röda pricken och tillbaka.

Vi gick till den röda pricken och tillbaka.

This entry was posted in Blogg, Foto, Natur, Upptäcktsfärd. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.