På äventyr med Annelie – Lappland del 1

Nu ni, nu äntligen ska ni får höra om två helt fantastiska veckor jag fick uppleva i juli. Orkar ni inte läsa allt är det ok, jag skriver detta väldigt mycket för min egen skull också, så att jag ska komma ihåg. Det hela började i alla fall med att Annelie hade varit duktig och läst Svensk botanisk tidskrift och hittat två annonser för (växt)inventeringsläger uppe i Gällivare och Slagnäs (5 mil väster om Arvidsjaur) för Lule och Pite lappmarkers floror. Vi anmälde oss i maj och tänkte väl inte så mycket mer på det på ett tag, men eftersom vi inte fått något svar från ansvarig person i Gällivare (Lars), ringde Annelie och frågade. Tur var väl det, för våra mail hade hamnat i spamlådan. Trots att sista anmälningsdatumet var passerat gick det att ordna. Jag vågar knappt tänka på vad vi gått miste om om det inte gjort det!

Så, på kvällen den 4 juli tog Annelie och jag nattåget upp till Gällivare och var framme vid tiosnåret dagen efter. Vi hade haft turen att få en 6-bäddshytt för oss själva, men luftkonditioneringen gavt mig en ordentlig förkylning. Det blev inte heller bättre av att vi inte lyckades nyckla det första videt vi gav oss på där. De på campingen var i alla fall snälla och lät oss ställa in våra stora väskor i receptionen medan vi utforskade området. Jepp, det var myggigt i skogen. Men vi plockade några kryss och solen sken och vattnet var kristallklart. 

Vid tvåtiden tyckte vi att det räckte med äventyr för stunden och gick till campingen och frågade om vi kunde få tillgång till stugan. Det gick bra, och där mötte vi Susann som också skulle vara med. En liten stund senare ringde en annan deltagare, Lennart, och körde upp med oss på Dundret, fjället precis söder om stan. Man såg ända bort till Malmberget och vid parkeringen fick vi se lappljung (Phyllodoce caerulea). När vi kom tillbaka hade vi ett kort möte där alla fick träffa varandra och morgondagens grupper bestämdes. Första natten var inte jättetrevlig. Människan på andra sidan väggen snarkade som tusan och jag frös så in i helskotta (reselakan är smidiga, men ack så tunna). Så mitt i natten (eller det var lika ljust som mitt på dan), drog jag ut min madrass i vardagsrummet och tog på mig lite extra kläder. Hade jag kunnat sova med öronproppar hade väl det hela löst sig, men jag har i alla fall inte svårt att sova om det är ljust.

Första inventeringsdagen var Annelie och jag med Lennart. Vi åkte till ett ställe söder om Dundret och letade upp första bästa kulturmark.Vår metod var bara att anteckna förekomsten av arter, gudskelov inga täckningsgrader. Den första utmaningen blev att lära sig se skillnad på gullris (Solidago virgaurea), fjällskära (Saussurea alpina) och brudborste (Cirsium heterophyllum) utan att ha några blomställningar att titta på. Det kom ett litet glädjetjut när vi hittade ögonpyrola (Moneses uniflora) och plattlummer (Diphasiastrum complanatum). Jag märkte ganska snart att här uppe pratade man ofta om underarter, alltså en speciell version av en art man inte kunde klassa som en egen. Jag är inte säker på vad jag tycker om det konceptet egentligen, men det är väl bra att man noterar en annorlunda form nu ifall det skulle råka utveckla sig till en ny art om någon miljon år, sådär. Då finns det ju i alla fall dokumenterat… En sådan underart var altaigran (Picea abies ssp. obovata), vilken är mycket smalare än den vanliga i söder (troligen på grund av snötrycket). En annan “utbytt” art var björkarna, här var glasbjörk (Betula pubescens) helt dominerande istället för vårtbjörk (Betula pendula), vilken är vanligast i söder. Det som kom att bli det bästa på hela veckan var videdjungeln vi gav oss in i sent på eftermiddagen. Annelie visade krafterna och sågade av grenar som lagt sig över vägen. Det blev inga nya arter till listan den lilla färden, men det var fruktansvärt kul.

Dag två åkte jag, Rolf och Susann till Malmberget. Hela dagen kom det ett väldigt lätt, men mycket blött, regn och mina kängor visade sig inte alls vara så vattentäta som jag trott. Fick se norrlandsstarr (Carex aquatilis) och nordisk stormhatt (Aconitum lycoctonum ssp. septentrionale), samt ett rakat älglik lämnat mitt på en grusväg. Mysigt. Vi tänkte att vi skulle försöka ta oss närmare något av gruvhålen, men det visade sig vara totalt omöjligt. LKAB hade spärrat av delar av orten på grund av rasrisken, så vi fick vända. Det stod alltså helt tomma hus innanför stängslen, men det tog ett tag innan jag fattade att ingen bodde där. Gruvverksamhet är liksom inget jag kommit i närheten av förut (Hörnebo skiffergruva räknas inte). Vi gjorde dock ett stopp i Kåkstan, ett litet område där bodar och hus byggts upp så som det troligen såg ut i slutet av 1800-talet då folk kom för att arbeta i gruvan men inte hade någonstans att bo. Vi letade efter ett ställe att se ner i Gropen från, men hittade inget. Stängsel, stängsel, stängsel. På hemvägen körde Rolf oss till gallerian i centrum, så att Susann och jag kunde köpa vax på team Sportia till skorna. Jag hittade också en billig fleece, jag hade varit dum nog att packa efter Stockholmsvädret (dvs 25 grader och sol, inte 15 grader och blåst).

Dag tre åkte vi alla till rutor ganska långt bort från campingen. Jag och Lars tog oss till Allavaara, där ingen verkade vara hemma. Jag hade tagit stövlarna denna dag medan kängorna torkade, så fötterna höll sig torra. Vi gick i den brantaste skogsbacke jag (dittills) varit med om och fick fin utsikt över dimman över myrarna. Jag hade en liten turdag och fick syn på inte helt ovanliga arter, men ibland lite svåra att hitta, som dvärgtätört (Pinguicula villosa, dock bara bladrosett) och månlåsbräken (Botrychium lunaria). Myrarna vi var på var ganska svårgångna, man fick hoppa mellan tuvor och känna sig som huvudkaraktären i ett dataspel. Blev denna dag också stoppade av ett stängsel, men den här gången var det ett renstängsel. Förutom dvärgtätörten så var dagens roligaste kryss rostull (Eriophorum russeolum).

Ja, jag hann tänka många gånger denna dag att gud vad jag älskade mina stövlar. På kvällen åkte vi till ett ställe utanför Koskullskulle för att titta på norna (Calypso bulbosa). Yes, kära växjöbor som undrar, orten är uppkallad efter en släkting till Anna Koskull. Vi letade efter nornan ett tag, men hittade först bara överblommade, men fann sedan ett par exemplar i full blom. Ibland blir man förvånad över sig själv. Eller ja, i mitt fall ganska ofta faktiskt, för visst tyckte jag det var roligt att få se den ovanliga nornan, men jag tyckte ju definitivt att den mycket vanligare spindelblomstern var häftigare.

Dag fyra fick jag och Elin följa med Lennart upp på Dundret. Eftersom jag vet att jag blir varm för ingenting och vi skulle upp på toppen tänkte jag att jag tar på mig svala kläder. Det skulle jag inte gjort. Det var inte många jobbiga stigningar och det blåste rätt bra. Det positiva var ju dock då att det inte var mycket mygg. Hursomhelst så fick jag se min första (och vad som skulle bli enda levande) lämmel. Som ni säkert redan vet finns det många miniversioner av växtgrupper man hittar på fjäll, typ krusbräken (Cryptogramma crispa), grönbräken (Asplenium viride) och mossljung (Cassiope hypnoides). Det bästa var nog dock trådfräknen (Equisetum scirpoides) i forsen i skogen längre ned på fjället. Kanske för att det var jag som fick syn på den och det tog de andra några sekunder att inse vad det var jag över huvud taget pekade på. Och tätört (Pinguicula vulgaris) växte i massor uppe på branterna, minsann. Det fanns fläckar av myrmark där uppe också, och jag hann precis tänka att vilken tur att jag tog stövlarna, när jag kände att det blev vått om strumpan. Det var dock inte så att det gått över kanten, det var HÅL!! Köpte dem till första kursen på min utbildning för fem år sen, men nu hade alltså plasten torkat och gått sönder. Klagade lite väl mycket resten av dagen, men de där stövlarna hade ju legat mig så varmt om hjärtat. Tur i alla fall att de gick sönder efter att vi varit i forsen.

På vägen hem var det dags för nästa besök hos Team Sportia i gallerian. Denna gång för ett dyrare inköp – stövlar. Blev den dyraste varianten dessutom, eftersom de inte hade den näst dyraste i min storlek. Men jag är än så länge väldigt nöjd med dem, är skönt att ha så högt skaft. Blir dock väldigt varmt om vaderna.

Kvällen var mycket fin, så Annelie, jag och Lennart tog en kort tur med bilen. Från våra stugfönster hade vi under veckan sett ett väldigt spejsat hus (Fjällnäs slott, har jag tagit reda på i efterhand), så vi åkte först och tittade på det. Sen svängde vi förbi hembygdsgården och tittade ner i Vassaraälven igen, där vi fick syn på några slemmiga saker. Tog mina första bilder på resan med stora kameran.

Sista inventeringsdagen åkte jag, Susann och Vivi tillsammans med Lars till Linaälven. Där fanns en rätt snårig (och myggrik) skog där jag bland annat fick se fjällviol (Viola biflora), dvärglummer (Selaginella selaginoides) och den ovanliga lappranunkeln (Ranunculus lapponicus). För en gångs skull var det rätt varmt, dock gick det inte så bra att klä av sig med tanke på myggen. Jag har för mig att Susann kallade mig något i stil med eskimå eftersom jag hade luvan uppdragen hela tiden. Sån tur att jag köpte (eller fick av mamma) den supertunna jackan jag hittade precis innan jag åkte. Eftersom vi inte kunde ta oss över älven blev rutan ganska snabbt “färdig”, så vi åkte tillbaka till rutan Lars grupp var i i måndags och gjorde färdigt den. Där hittade Vivi blommande dvärgtätört, så det var kul att få se också.

På kvällen tog Vivi med oss till en stuga vid Abborrträsket för att titta på de vackra ängarna. En grönbena (tror jag) hälsade oss inte välkomna med sitt ständiga varningsrop, men det struntade vi faktiskt i. Gjorde en liten snabbinventering och hittade bland annat ett stort knippe månlåsbräken, men sen började det regna så vi gick in i stugan.

Så var det lördag och sex av oss skulle styra kosan ner mot Slagnäs camping, fem mil väster om Arvidsjaur. Men först åkte vi alla upp på Dundret igen, så att inte bara vi som var där i torsdags skulle få se fjällväxterna. Tog med stora kameran denna gång och fick lite bättre bilder på några av dem.

Efter en lunch med fantastisk utsikt styrde vi alltså kosan söderut. På vägen besökte vi Jokkmokks fjällträdgård, som kanske inte var det mest upphetsande. Hade nämligen sett det mesta “ute i det vilda” redan. Fick dock reda på att det slemmiga i Vassaraälven var någon sorts masks fångstkonstruktion.

Sen kom vi fram till Slagnäs camping.