På äventyr med Annelie – Gotland

Jag vet att jag sa förra året att jag haft den bästa sommaren i mitt liv. Det var då det. Herbariet, floristikundervisning, London, Gränna, exostosoperation och påföljande två veckors naturfylld sjukskrivning nere i Småland med personlig plåsterbytare (tack mamma), släktträffar och två veckolånga upptäcktsfärder på Gotland och runt Abisko med the one and only Annelie, bara för att nämna ett fåtal fantastiska händelser.

I april började vi planera resan till Norrland, och en liten tid senare frågade hon Vad säger du om en vecka på Gotland innan Abisko? Visst, sa jag, för på Gotland hade jag aldrig varit förut. Så hon bara pusslade ihop en rutt och poff så var klockan 04:00 den 6 augusti och jag åkte till Ropsten för att bli upphämtad av Annelie. Halv åtta gick färjan från Nynäshamn och lagom till förmiddagsglass var vi framme i Visby. Kryssen i floran började rulla in med en gång i form av sandsenap (Diplotaxis tenuiflora), gullusern (Medicago falcata), gulreseda (Reseda lutea), marviol (Cakile maritima) och bitterkrassing (Lepidium latifolium). Vi tog en tur inne i centrum och kollade in medeltidsmarknaden som tjuvstartat.

Annelie på Stora torget med sin nyinköpta kudde.

Annelie på Stora torget med sin nyinköpta kudde.

Enorma pestskråpblad (Petasites hybridus) vid Ringmuren.

Enorma pestskråpblad (Petasites hybridus) vid Ringmuren.

Mot kvällningen rullade vi vidare söderut, till Tofta camping. Vi slog upp tältet bredvid ett gäng överblommade purpurknipprötter (Epipactis atrorubens), sen gick vi ner till stranden och åt sallad från Coop samt knåpade ett par kryss till – sandrör (Ammophila arenaria) och axag (Schoenus ferrugineus). Solnedgången var helt fantastisk. På denna camping fick man inte vara spindelrädd, för det satt en hel del lockespindlar på dass. Detta skulle visa sig vara en bra egenskap att ha på de andra campingarna också. De var på alla toaletter.

Från Tofta åkte vi till Klintehamn och tog färjan över till Stora Karlsö. Värsta båtfärden jag varit med om. Framme fick vi en kort introduktion om regler och fåglar på ön, sen gick vi en guidad tur på nordvästra delen, från muséet och upp till fyren. Det handlade mest om geologi och mänsklig historia på ön, till exempel fick vi en påle utpekad som Vadhannuhette reste efter sig själv för att han tyckte det var en bedrift att ha tagit sig ut på ön. Vi fick höra att med tanke på dagens blåsväder hade vi nog alla gjort en större bedrift än vad han gjorde. Det var skönt att höra. Och så tittade vi naturligtvis på fåglarna. Kryssade såklart sillgrissla och tordmule, och senare hade vi turen att få se en svärta med ungar också. Efteråt gick vi upp till grottan Stora förvar, där vi fick se en liten tuva hjorttunga (Asplenum scolopendrium). Senare fick vi reda på att det tydligen var det enda exemplaret på hela ön. Till lunch fick vi sällskap av en avslappnad gråtrut.

Svårt att se, men det är ett hål i klinten. Går man genom sådana ska man tydligen bli tio år yngre.

Svårt att se, men det är ett stort hål i klinten. Går man genom sådana ska man tydligen bli tio år yngre.

I huvudsak tordmular och ejdrar simmade vid kusten.

I huvudsak tordmular och ejdrar simmade vid kusten.

Tordmular.

Tordmular.

Annelie och hjorttungan.

Annelie och hjorttungan.

Stora förvar.

Stora förvar.

Lunchsällskapet.

Lunchsällskapet.

Vi tog sista båten tillbaka till stora ön och åkte ner till Burgsvik. Receptionen var stängd och vi lärde oss att på campingar får man minsann ta med alla redskap om man vill laga mat från grunden. Det var lite pinsamt, men det ordnade sig tack vare ICAnära, så vi fick vår tacos i alla fall.

Från Burgsvik åkte vi vidare söderut, till Muskmyr. I broschyren stod det att stövlar kunde vara på sin plats, vilket visade sig kanske stämma bättre på våren. Vi letade förgäves efter gotländsk solvända, men vi fick se kärrlilja (Tofieldia calyculata) och kransmynta (Mentha x verticillata), och krissla (Inula salicina) var ett trevligt återseende. Vid det här laget hade vi sett fler orkidéer i frukt än vi kunde räkna, förhoppningsvis får man tillfälle att åka i maj/juni någon gång i framtiden och se dem blomma också. Det bästa med det här stället var tjattrandet mellan tre lärkfalkar vi fick lyssna på. De var så fina.

Från Muskmyr åkte vi ut till kusten och Holmhällar. När vi började närma oss kände vi en fruktansvärd stank och jag funderade på om de hade glömt tömma dasset eller något. Visade sig vara ruttnande tång, men som tur väl var kände man bara den doften i en riktning. Och herregud vad det blåste. Hela veckan blåste det. För två år sedan cyklade Annelie runt ön med Sandra och Erik, och jag tänkte flera gånger varje dag på hur glad jag var att vi hade bil.

Här fick jag alltså se mina första raukar. Några riktigt häftiga kryss halade vi in också -svartkavle (Alopecurus arundinaceus), strandskräppa (Rumex maritimus), sodaört (Salsola kali), strandmålla (Atriplex littoralis), lökgamander (Teucrium scordium) och sverigekryss på rödmire (Anagallis arvensis). Det blev ett litet glädjetjut på den sistnämnda.

Fossil!

Fossil!

En ensam liten rödmire. Något av det bästa på hela resan.

En ensam liten rödmire. Något av det bästa på hela resan.

Gåsörten (Argentina anserina) satsade hårt på sina stoloner.

Gåsörten (Argentina anserina) satsade hårt på sina stoloner.

Marviol.

Marviol.

Vitkindade gäss.

Vitkindade gäss.

Tältet slog vi denna kväll upp i Ljugarn. Jag var så sugen på pizza och det hittade vi på Bruna Dörren söder om campingen. Efteråt gick vi längs stranden till Folhammar, ett raukområde precis norr om campingen. På vägen höll jag nästan att gå rakt på en fältsippa (Pulsatilla pratensis)! De blommar egentligen i maj, så det var resans mest förvånansvärda fynd. Det var nästan mörkt, men vi lyckades ändå hitta martornen (Eryngium maritimum) som det här området delvis var känt för. En riktigt cool växt.

En saltarv (Honckenya peploides) med skruvmönster (normala utseendet till höger).

En saltarv (Honckenya peploides) med skruvmönster (normala utseendet till höger).

Fältsippa. Denna bild pryder nu bakgrunden på min telefon.

Fältsippa. Denna bild pryder numera bakgrunden på min telefon.

Martorn.

Martorn.

Nästa dag åkte vi först till Grogarnsberget. Vi parkerade vid södra delen och gick norrut längs kusten, rundade udden och gick tillbaka uppe på platån. Vi spanade och spanade, men såg inte den enda tuva mjältbräken som skulle finnas där. Men det var häftig natur. Och kalkstenarna så vita! När jag lyfte på byxbenet på kvällen kunde man se hur mycket det dammat.

Från Grogarnsberget åkte vi en bit sydväst till Östergarnsberget för att titta på kalkbräken (Gymnocarpium robertianum). Om man parkerar nere vid vägen väster om Östergarn och går några meter upp mot Flyktingkällan så står den där vid trappan. Tydligen ska de lukta apelsin, men så långt stoppade jag tyvärr inte ner näsan.

Kalkbräken.

Kalkbräken.

När vi kryssat kalkbräken åkte vi till Käldänge i närheten av Garda kyrka för att försöka hitta en annan raritet, blodtopp (Sanguisorba officinalis). Som Annelie anade visade det sig att ängen var slagen, men vi gick en sväng ändå och lyckades finna ett par överblommade exemplar, men också ett stort ståtligt som fortfarande blommade. Det där är också ett ställe man borde åka tillbaka till tidigare på sommaren, enligt länsstyrelsen har där påträffats över 150 kärlväxtarter. När vi svängde ut på stora vägen igen fick jag syn på sparris (Asparagus officinalis)!

Annelie kollar in blodtopp.

Annelie kollar in blodtopp.

Det var lite brådis från Käldänge, för vi hade sett en affisch på campingen om ett våffelställe inne i Ljugarn, och de hade ju inte öppet hur länge som helst på kvällen. I alla fall inte enligt Google. Vi letade och letade men där det skulle ligga var det helt igenbommat. Visade sig att öppettiderna hade Google inte fel om, däremot öppetdagar. De hade stängt för säsongen bara några dagar innan vi kom. Så vi åkte tillbaka till Folhammar för att få se det i lite bättre ljus.

Galler efter sömntornstekel.

Galler efter sömntornstekel.

Martorn igen. Kolla vad badass den är. Sticker igenom sina egna blad.

Martorn igen. Kolla vad badass den är. Sticker igenom sina egna blad.

Kvällsmat åt vi denna dag på strandkaféet söder om campingen. Jag tog hamburgaren och Annelie souvlakin. Efter en stund kom servitrisen tillbaka och sa att souvlakin var slut, så då tog Annelie laxen istället. Efter en stund kom hon tillbaka igen och ursäktade sig, för laxen var också slut. Det slutade med att Annelie fick kalventrecote till priset av en souvlaki. Trots att vi egentligen var proppmätta köpte vi varsin glass till efterrätt och gick tillbaka längs stranden. Där fanns det mer sparris!

Sparris.

Sparris.

Dammigt värre.

Dammigt värre.

Nästa dag packade vi ner tältet igen och åkte en ganska bra bit norrut, efter en liten omväg på grund av mina bristande kunskaper som kartläsare, till Asunden utanför Slite. Ön var till ganska nyligen ett militärt skyddsområde, men nu går där får och betar och där raukarna står på östsidan är det naturreservat. Vi letade luddvedel men såg nästan bara överblommade spåtistlar (Carlina vulgaris). Och tulkört (Vincetoxicum hirudinaria). Var det någon växt jag hade fått nog av när den här resan var slut så var det tulkört. Den var överallt! Jag sverigekryssade dock nicktistel (Carduus nutans). Den är så cool. När vi åt våra lunchmackor i det lilla hyfsat fårbajsfria lä vi fann fick vi underhållning av en näktarsamlande amiral.

Från Asunden fortsatte vi norrut och rundade Bästeträsk, Gotlands största sjö, och tänkte att där kunde vi väl sätta oss en stund. Det var så vackert, men så fruktansvärt blåsigt att det blev outhärdligt. Därför åkte vi vidare till Bunge, precis väster om Fårösund, och gick på Bungemuséet och åt gotlandsspecialiteten saffranspannkaka. Muséet består av gårdar och gårdsbyggnader ända från 1600-talet ditforslade från olika delar av Gotland. Det häftigaste var femvåningshuset på 1700-talsgården.

Bästeträsk.

Bästeträsk.

Femvåningshuset på 1700-talsgården.

Femvåningshuset på 1700-talsgården.

Saffranspannkaka.

Saffranspannkaka.

Mot kvällningen åkte vi in till Fårösund. Först gav vi oss på att leta klöverärt, men insåg att skulle vi hinna till campingen i Kappelshamn innan de stängde receptionen fick vi ge upp. Precis innan vi kom fram åkte vi förbi ett ställe som hette Gotlandsvåfflan och tänkte att dit måste vi ju gå för att kompensera för den våffla vi inte fick i Ljugarn. För första gången på hela veckan rullade molnen in och det kom ett stänk regn. Lyckligtvis fungerade också Kappelshamns camping som sportfält och det fanns ett klubbhus vi kunde värma oss i och ladda mobilerna samtidigt som vi tittade på OS. Inte för att jag saknat att titta på OS under veckan, men det råkade pågå gymnastik och det är en sport som till och med jag blir imponerad av.

Nästa dag klämde vi in hela fyra naturreservat på Fårö. Vi började i Marpes på västra sidan av ön. Först gick man genom lagom roligt kulturlandskap, men när vi kom ut till kusten var det som att andan försvann. Det var så fruktansvärt vackert. På vår jakt efter rödkörvel (Torilis japonica) snubblade vi nästan bokstavligt talat över knappag (Schoenus nigricans). Det är alltid en sån glädje när man springer på något dels av en slump, dels något som ser exakt ut som på bilden i boken. När vi kom fram till stället där rödkörveln enligt Artportalen skulle växa, hittade jag något som jag avfärdade som frukterna av en måra. Som tur väl var tog sig Annelie också en titt och kunde konstatera att det var visst rödkörvel. Det är inte första gången något sådant händer.

Marpes.

Marpes.

Knappag.

Knappag.

Från Marpes åkte vi längs kusten genom Digerhuvuds naturreservat och vidare till Langhammars. Plötsligt var det fullt med folk överallt. Inte så konstigt egentligen, med tanke på att det är i princip hit alla åker för att titta på raukar, men det kändes väldigt lustigt efter att ha varit mer eller mindre själva på de flesta ställen innan. Så ja, jag erkänner, ett antal huvuden har redigerats bort på följande bilder.

Sa jag att det blåste? Det förklarar varför Annelie har fleece på sig i strålande solsken.

Sa jag att det blåste? Det förklarar varför Annelie har hoodie och fleece på sig i strålande solsken.

Här blåste det så mycket att enarna snarare växte vågrätt än lodrätt.

Här blåste det så mycket att enarna snarare växte vågrätt än lodrätt.

Vad kan vara coolare än en öken i Afrika? En öken på Gotland såklart. Det var i alla fall så Ullahaus naturreservat presenterades. Det var som att gå i den lösa sanden på stranden i Tofta, eller Böda Sand på Öland för den delen, det vill säga ett ordentligt gympapass för låren och inte alls vad vi var sugna på. Inga myrlejon fanns kvar att ligga och spana på såhär års, men vi fick i alla fall se sandstarr (Carex arenaria).

Ullahau.

Ullahau.

Sista stoppet för dagen blev på öns sydligaste spets, Ryssnäs. Ett regn drog förbi som vi väntade ut i bilen och blev då belönade med en liten regnbåge. Enligt Artportalen hade folk hittat massor med vattenväxter här, men igen var vi antagligen för sent ute på året. Och jag vet inte om man får räkna ilandfluten bandtång (Zostera marina) som ett kryss. Ett makabert fynd vi gjorde var tiotalet döda unga måsar som låg på vägen. Man kan ju undra vad som hänt alla dem. Längst ut på udden står ett fikonträd någon någon gång planterat!

Ryssnäs.

Ryssnäs.

Den snälla åkertisteln som på denna ö inte verkade vara så snäll (Cirsium arvense var. maritima). Häftigt att den växer ute i vattnet.

Den snälla åkertisteln som på denna ö inte verkade vara så snäll (Cirsium arvense var. maritima). Häftigt att den växer ute i vattnet.

I ösregn beställde vi äntligen varsin våffla. Lite tråkigt att den inte var varm, men den var god ändå. Vi satt en ganska lång stund och tittade på gymnastiken på kvällen, och på morgonen plockade vi ihop tältet för sista gången denna resa.

Färjan skulle inte gå förrän sent på kvällen, så vi hann med en hel del under dagen. Först åkte vi till Lergraven och gick genom Lergravsporten. Vi hade nu alltså båda blivit 20 år yngre!

Lergravsporten.

Lergravsporten.

Grusslok (Melica ciliata), en annan art vi sett mer än nog av under veckan.

Grusslok (Melica ciliata), en annan art vi sett mer än nog av under veckan.

Äntligen lyckades jag få en bild på ett får. Bakifrån, men ändå.

Äntligen lyckades jag få en bild på ett får. Bakifrån, men ändå.

Från Lergraven åkte vi tillbaka förbi Kappelshamn, och sen västerut till Hall-Hangvar. När vi var helt säkra på att vi kört fel, och nästan kört på en stackars padda, kom vi fram. Där fanns imponerande klintar och fullt med strandkål (Crambe maritima). Enligt broschyren skulle man kunna gå hela kustremsan upp till norra udden, men efter att ha klättrat lite kom vi fram till att det var inget för oss. Tio kilometer enkel väg hade vi dessutom inte tid med.

Hall-Hangvar.

Hall-Hangvar.

Strandkål.

Strandkål i frukt.

Saltarv i massor.

Saltarv i massor.

Sista naturreservatet vi besökte var Brucebo strax norr om Visby. Dit ska jag definitivt åka tidigare på året någon gång, där verkar finnas hur mycket som helst jag inte sett. Vi hälsade på korna, grubblade över senapsväxten i kärren – som visade sig vara hybriden vinterfräne (Nasturtium x sterile) mellan de ovanliga källfräne och bäckfräne, tittade in i en liten grotta och vilade en stund i bilen. Man blir trött av att ha roligt varje dag i en hel vecka.

Brucebo.

Brucebo.

Vinterfräne.

Vinterfräne.

Tillbaka i Visby gick vi långa sträckor för att försöka hitta regnbyxor till Annelie och, faktiskt, varsin ny sovsäck. För så kallt som det var de sista tre nätterna insåg vi att vi inte skulle klara oss längst uppe i Norrland. Regnbyxor hittades, men alla sportbutiker hade fortfarande sommarutbud på sovsäckarna.

Dagen efter vi ankom till ön började medeltidsveckan i Visby, och nu var den inne på sin sjätte dag. Marknaden var lite mer folkfylld och jag köpte ett av de där skinnen jag gått och tänkt på hela veckan. Ironiskt nog blev det inget gotlandsfår, utan ett engelskt jättefår. Men det var för billigt för att låta bli (jag hoppas verkligen att det var det på grund av att det är allmänt billigare att hålla får där borta och inte för att de levt under sämre förhållanden). Nu ligger det i min soffa och gosar sig.

Långt efter midnatt var vi framme i Nynäshamn. Annelie var inte hemma förrän halv tre. Under de nästkommande 16 timmarna hann jag tvätta, åka in till stan för att köpa sovsäck bara för att bli skickad ut till Barkarby för just den jag ville ha var slut på citylagret, handla färdkost, äta, packa om och så in till T-centralen igen för att ta tåget mot Abisko.

This entry was posted in Blogg, Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.