-Tjabba, Gröna Lund!
Så sa han. Vilken man alltså, helt galen. Aldrig sett någon skaka så lätt på huvudet, headbanga så stelt eller fört tungan ut och in ur munnen så snabbt som han. Grov i mun var han också och hade problem med att presentera nästa vulgära rock’n’rollåt för att det var barn närvarande. Han älskade att bli buad åt för det fick honom att bara vilja spela bättre och var kaxig som få. Men att sätta sig i en bergochdalbana gjorde han inte. “Vem vill simulera döden frivilligt?”.
Ja, mycket underhållande, men även om låtarna är bra så händer det aldrig något oväntat i dem och de låter lite lika dant. Vet inte riktigt vilket liknande band man kan jämföra med som är bättre… Fair to Midland kanske, fast det är ändå inte riktigt samma stil. Aja.
Danko Jones.
Det är roligt att se hur det rycker i alla, inklusive mig själv, mer eller mindre, under konserter. Han som stod framför mig på slutet hade gjort om sin kropp till en vinkelhake som skiftade från ett gradantal till ett annat hela tiden.
Hur som helst, en timme innan konserten började klev jag av vid Östermalmstorg och gick därifrån. Hur många gånger har jag gått utmed Strandvägen nu egentligen? Ganska många gånger. Men den här gången var definitivt den absolut vackraste. Kvällssolen glittrade i båtarna och i vattnet som låg kvar efter regnet och en dubbelregnbåge lyste österut. Över Liljeholmen svävade dessutom en luftballong! Passade på att testa den nya lilla Fujifilmkameran jag köpte för två veckor sen.
