På äventyr med Annelie – Island del 2

Så, när vi hade fått bilen var det bara att börja pricka av allt vi satt upp på Att se-listan. Om de första dagarna mest handlat om botanik och besök av platser där ingen annan stannade, så skulle vi nu leka klassiska turister. Det första vi gjorde var att åka tillbaka en liten bit på vägen vi åkt från Hólar dagen innan (det vill säga innan den gick över i grusväg för fyrhjulsdrivna fordon) för att titta ner i Kerið. Det var oroväckande dimmigt, men efter att vi kommit ner från platån väster om Selfoss blev det bättre. Kerið är en krater som troligen är resterna av en vulkan som kollapsade efter ett utbrott för ca 6500 år sedan. Vattnet i botten ligger på samma nivå som grundvattnet och varierar mellan 7 och 14 meters djup.

Inte långt från Kerið, i floden Þjórsá, ligger Urriðafoss, ett av de vattenfall med störst volym på Island. Med vatten samlat från tre olika glaciärer är det kanske inte så konstigt.

Klockan hade hunnit bli fyra, och då passade det bra att checka in på det hostel vi skulle sova två nätter i Hvolsvöllur, Midgard Base Camp. Vi fick en liten rundvisning och slutligen pekade han på glaciären bakom huset och sa att man kan antingen kalla den vid sitt rätta namn, Eyjafjallajökull (typ [Eyjafjatlajökutl]), eller göra som de flesta turister och säga E15 (eftersom det är ett E följt av femton bokstäver), eller bara The Volcano. Det var vulkanen där under med samma namn som hade utbrott 2010 och stängde ner den mesta av flygtrafiken i Europa.

Nästa stopp på listan var den lilla halvön Dyrhólaey, men strax utanför Hvolsvöllur fick vi syn på ett ganska stort vattenfall och tänkte att det kan ju inte skada att snabbt köra in och ta en bild. Efter en timme och många fler än en bild senare körde vi vidare. Av hela resans många vattenfall var detta, Seljalandsfoss, definitivt det coolaste.

I Dyrhólaey hade det börjat regna lite grann. Vinden var också kännbar, och vi möttes av hårda klippor, svart sand och höga vågor. Vi visste att man sett lunnefåglar där förut, och först var det enda vi såg ett gäng ejdrar och stormfåglar. Men plötsligt susade de förbi. Och när vi tittade ut mot horisonten såg vi att där låg ganska många och guppade ute i vattnet.

Efter att ha sagt hejdå till lunnefåglarna körde vi tillbaka till Hvolsvöllur och gick och lade oss ganska tidigt eftersom vi visste att vi hade en lång dag framför oss imorgon. Det gick dock bara halvbra att sova, för strax efter elva stormade receptionisten in med två australiensiska snubbar som skulle sova i samma rum.

Denna gång hade vi försäkrat oss om att frukost skulle serveras, men istället för klockan sju, som det stod på hemsidan, var den rätta tiden åtta. De lyckades dock ha den färdig till halv åtta, och den var riktigt god. Till exempel så fanns där nybakat bröd, i kontrast till den kritvita formfranskan i Hólar.

Målet för dagen var Skaftafell i södra Vatnajökull nationalpark. Förutom ett litet toastopp vid Laufskálavarða, körde vi den tre timmar långa färden dit direkt. Det var av och på med vindrutetorkarna hela tiden, och väl framme såg det inte så ljust ut heller. Men efter att ha sett ut en liten runda att gå, kom solen fram och det var bara att klä av sig igen. För första gången så bjöd resan på en ordentlig uppförsbacke. Vi gjorde som de flesta andra och gick upp till Svartifoss, ett vattenfall som rinner över en vägg av pelarförklyftad basalt. Be mig inte förklara i detalj, men de hexagonala formerna bildas då basalt i flytande form stelnar.

Vi tog samma väg ner igen, och gick sedan bort till foten av Skaftafellsjökull.

För en som inte läst nyheterna varje dag (jag hade av någon anledning ingen internetmottagning på telefonen annat än i Reykjavik) var det en chock när vrålet från TV-rummet i turistcentret kom. Hade helt glömt bort att fotbollen fortfarande höll på.

Jag hade gärna velat åka lite öster ut till och besöka Jökulsárlon, Islands djupaste sjö med en mängd flytande isblock från Vatnajökull. Men det fick vi spara till nästa resa. På tillbakavägen stannade vi först till vid Dverghamrar, med liknande formationer som vid Svartifoss.

För att komma till kanjonen med det helt omöjliga namnet Fjaðrárgljúfur fick man köra på något som definitivt kunnat klassas som en F-väg. Igen, tack Annelie för att du körde. Men vilket ställe alltså. Ännu mäktigare blev det när en stenfalk (Falco columbarius) susade förbi strax nedanför oss. Men den hann jag naturligtvis inte få någon bild av. De avgränsande repen som man uppenbarligen inte skulle korsa hade nog satts upp ganska nyligen, för det var väldigt tydligt att folk gått ut på de smalaste klipporna för att få en bättre vy. Knasbollar.

Nästa stopp var Reynisfjara, en strand strax öster om Dyrhólaey. Där var många varningsskyltar om de höga vågorna och starka undervattenströmmarna, och fler knasbollar som lekte med livet. Jag googlade lite när jag kom hem och hittade rapporter om tre dödsfall de senaste tio åren. Ja, där och då lovade jag mig själv på allvar att aldrig riskera livet för en bild. Det var en riktigt tuff, riktigt läskig plats.

Sista stoppet för dagen var Skógafoss, kanske det mest kända vattenfallet. Men efter alla andra vattenfall vi sett blev detta nästan bara en i mängden. “Ja det var ju fint”, tänkte jag. Sen stod vi där inte så länge till. Klockan var mycket och vi hade en buss at passa nästa morgon.

När jag skulle boka hostel i våras fanns det inte plats för tre nätter i rad i Hvolsvöllur, så jag bokade det som låg närmast, Volcano Huts i Þórsmörk. Ett par veckor innan avfärd fick jag mail från dem med olika alternativ på hur man tar sig dit. Vadå då? tänkte jag. Det visade sig vara så att antingen får man ha en hög fyrhjulsdriven bil eller ta till fötterna, eftersom det var en F-väg som dessutom gick över de många vattendrag som rinner ner i dalen. Man kunde också boka en buss som gick från Hvolsvöllur. Jag var så nervös. Så jag bestämde mig för att dokumentera det hela ordentligt. Och ja, jag är väl medveten om att jag syns i backspegeln.

Det var inte så farligt, visade det sig. Väl framme var det för tidigt för check-in, så vi lämnade bagaget i det gemensamma köket och såg ut en lagom tur att gå. Det stämde inte helt med färgmarkeringarna på kartan och på de faktiska stigarna, men tur var väl det, för då kom vi oavsiktligt längre söderut och fick en utsikt jag hoppas ingen av oss glömmer. Det blev också så att vi gick rundan åt motsatt håll än planerat, men det var också bra, eftersom det blev en mycket lättare stig på slutet. Det var så grönt och så vackert. Och för första gången gick vi i skog.

Jag är fortfarande lite chockad efter mötet med fjällripan. Hon var så nära, kanske tre meter. Det första jag utbrast var Heeeej förlåååååt, men jag tänkte att står jag still blir hon inte ännu mer rädd. Men när ungen dök upp och Annelie började rycka i ärmen insåg jag att det var dags att gå. Det var en av de roligaste turerna jag gått. Upp och ner, brant och platt, massor av växter och djur. Vi tog fem timmar på oss, men utan matpauser, botaniserande och fotande skulle man säkert kunna gå på halva tiden.

När vi kom tillbaka till Volcano Huts kunde vi checka in. Vi skulle bo i en stuga för 16 personer, men jag lade märke till att där fanns bara sittplatser till hälften så många. Dock var det lilla pentryt välutrustat och det fanns ett helt badrum. Vi gick ut en sväng igen, längs den bergvägg som gick söder om lägret, för att titta på all strandvial (Lathyrus japonicus).

Hästhoven syns tydligt i stenbärbilden, men där är faktiskt också ett par fjällrävspår. Två av de andra i vår stuga hade sett en stryka omkring vid huvudbyggnaden dagen innan. Efter en välbehövlig dusch gick vi ut ännu en gång. Kvällssolen var framme och det kändes lite vemodigt att behöva åka därifrån redan morgonen efter.

Bussen tillbaka till Hvolsvöllur gick strax innan nio, och vi var tillbaka vid bilen strax efter tio. Vi hann precis lämna väskorna på Bus Hostel i Reykjavik där vi skulle sova och sen lämna in bilen i tid. Jag hade bestämt tid med Kalina, en kollega på Islands universitet som jag träffat på kurs och konferens tidigare. Hon tog med oss till Matur og Drikkur vid hamnen. Jag åt fiskgratäng med stekt potatis, det var riktigt, riktigt gott. Och till efterrätt beställde Kalina in kleinur, en sorts isländsk dessert. Tänk typ friterade kardemummabullar. Dit rekommenderar jag ett besök!

Efter den mycket trevliga lunchen besökte vi museumet Whales of Iceland. Där hade de byggt upp alla valarter som observerats i isländska vatten i verklig storlek. Det var tufft.

Vi gick genom stan, förbi Hallgrímskirkja bland annat, och tillbaka till hostelet. Vi hade turen att få ett fyrbäddsrum för oss själva.

Eftersom våra flyg gick ganska tidigt ställde vi klockan på fyra. Vi åkte förbi de stora lupinfälten igen och sa hejdå utanför gaten. När Annelie gått gick jag och shoppade lite. Gissa vilket väder som mötte mig i Bergen? Regn, såklart.

Ja, vilken resa, alltså. Dit måste man åka igen. Har ju hela östkusten kvar!