För två år sedan var vi i Store Mosse nationalpark och gick Kävsjön runt, en runda på ca 14 km. Den här gången gick vi sträckan Kittlakull – Lövö och tillbaka, en runda på ca 12 km. Fort går det verkligen inte, fem timmar tog det för oss att gå. Men tittar man sig omkring och ägnar sig en liten stund åt att faktiskt betrakta det man ser, så får det gärna ta sin lilla tid. Plus att det var väldigt varmt. Då blir man seg.
Utgrävda diken från gammal torvbrytning.
På väg att äntra Ericaceaeland (dvs ljungväxtland).
Hjortron (Rubus chamaemorus).
Storsileshår (Drosera anglica).
Vitag (Rhyncospora alba).
Vanlig groda (Rana temporaria).
Dvärgbjörk (Betula nana).
En stekel det inte gick så bra för.
Morfar.
En trollslända som höll på att sluta som stekeln, men lyckades slita sig loss.
Martallar ute på mossen, mer välmående tallar på Lilla Lövö.
Genom mossen gick en bred slinga tallskog, vilken man följde sista biten till Lövö. Mamma i bild.
Tallört (Monotropa hypopitys).
Pors (Myrica gale). Kan ni känna doften?
Förbryllande lind vid Lövö.
Myrlilja (Narthecium ossifragum).
Skogsödlorna var många på spängerna. Flera av dem hade tappat svansen.
Stackars mormor hade väntat länge på oss när vi kom tillbaka. Vi var dock lätteglada att fikat var färdigt.
Om jag skulle beskriva det här året hittills, så är det nog året då mina ögon på allvar öppnats, vilket är helt tack vare min utbildning. Till exempel, visst vet jag att ungdjur börjar pröva sina egna ben/vingar så här års, men jag har aldrig riktigt lagt märke till det. Det första som hände när mamma och jag körde ut på stora vägen var att en björktrastunge hoppade rakt ut i vägen, missade vänsterhjulen på bilen framför, men krossades av bakre högra hjulet. Jag har också under det här året förundrats över artrikedomen uppe i Stockholmsområdet, och trott att Småland är artfattigt eftersom jag aldrig sett de flesta av de arterna där. Men nejdå, det är bara det att jag inte vetat om dem förut. I sommar har jag till och med sett arter i Småland som jag inte sett uppe i Stockholm.